Jag blev så pass nöjd med fällen jag tovade av råull (förra inlägget) så jag tovade några till. När man ändå har ull kvar och solen skiner är det ju lika bra att passa på!

En fäll gjorde jag mestadels av vita lockar och stack ner några knippen av långa gråa lockar på några ställen. Sedan var det samma procedur som jag beskriv i mitt förra inlägg: ett lager av kardad ull på alltihop, tovning och en ordentlig ursköljning.

Så här fluffig och vit blev den när den torkat.

Nästa fäll blev en svart och vit skapelse. Här använde jag grov ull från grannens Åsenbagge och kombinerade det med vit ull från två olika får, en med grövre och rakare ull och en med långa lockar. Förutom färgkontrasten så är det lite ”svinto möter änglahår” över det hela.

Man vill ju ha en jämnt tovad baksida. Om man håller upp fällen mot ljuset är det lättare att se om man har några svagare partier. Dessa kan bättras på med en tovningsnål när fällen har torkat.

Baggens grova, svarta ull är varken mjuk eller glansig, men blev en läcker kontrast till den fluffiga vita ullen.

Slutligen gjorde jag en till fäll med ull från 7 eller 8 olika får. När man har tovat klart är alla lockar blöta och nedtryckta och man undrar om man har tovat för mycket. Men det går oftast förvånansvärt bra att lirka loss ändarna på lockarna när fällen börjat torka.

Och när man har arbetat sig igenom hela fällen och den torkat ordentligt ser den ut så här. Ett riktigt fluffigt lapptäcke av lockar. :-)

IN ENGLISH

A few more felted rugs from raw fleece

I was so pleased with my felted rug (my previous post), that I decided to make a few more. One is made mostly with white fleece, with a handful of grey locks stuck in here and there. Another one was a black and white creation, where really coarse, black fleece from my neighbour’s ram makes an interesting contrast to fluffy, white locks. When held against the light, you can easily see if there are any weaker spots in the felted backside. These can be strengthened and felted together with a felting-needle, when the rug has dried.

The last rug was another mix of fleeces from 7 or 8 different sheep. When you are done felting, all the locks are wet and squashed. But when it has started drying, the tips of most of the locks can be pulled out. And when completely dry, you should have a fluffy patchwork of wool. 

Under helgen tovade jag en till fäll, eller snarare valda delar av en fäll, i mindre format. Den här gången använde jag en trådback. I övrigt gjorde jag på samma sätt som tidigare (se föregående inlägg). Jag la ut lockarna med de klippta ändarna uppåt, täckte med kardad ull och tovade ihop det hela. Fördelen med att jobba i ett mindre format är att man kan knåda och slänga runt arbetet på ett annat sätt under den slutliga tovningen/valkningen, och tvätta och skölja ur alstret ordentligt i handfatet.

Om man aldrig har tovat en fäll förut kan det också vara bra att testa metoden i mindre format innan man ger sig på en fullstor fäll. Det blev en liten mini-fäll. En tjock och fluffig sittlapp av lockar, sådär lagom stor för att ligga på en stol. Den annars så kalla metallstolen ser ju genast mycket mer sittvänlig och inbjudande ut.

IN ENGLISH

Felted seat cover from raw fleece

During the weekend, I felted another rug, or rather a miniature version of a raw fleece rug. This time, I used a wire basket to hold the fleece in place during the initial felting. Other than that, the method is the same as in my two previous posts. An advantage with felting something smaller is that you can work and throw around the piece a lot easier during the final fulling, and you can wash and rinse it properly in the sink. If you have never felted a raw fleece rug before, it may also be a good idea to try the method on a smaller scale first, before you try to tackle an entire, full-sized fleece. The miniature rug is an ideal size to use as a seat cover. A thick, warm and fluffy seat cover that makes a chair (especially a cold metal chair) look so more inviting to sitt on.

Jag vill gärna använda all ull från mina får till något, även den tjocka vinterullen. Några av de bästa partierna har jag använt till de tovade fällarna jag visade i mina tidigare inlägg, men jag hade även en idé om att väva med råull som jag provade nu under sommaren. Till det här har jag använt vinterull från mina 4 tackor. En är vit och de andra skiftar i gråa nyanser.

Jag har införskaffat en vävstol, men den har ännu inte blivit uppställd. Jag har en del erfarenhet av vävning och förstår grundprincipen, men inte tillräckligt för att kunna varpa och solva en vävstol själv. Därför började jag fundera på om jag kunde konstruera någonting enklare att väva på och skruvade ihop en något överdimensionerad vävram. Själva ramen blev ca 1,5 m x 2,5 m. Jag råkade ha en gammal gardinstång i trä som nådde tvärs över och kunde användas som solvskaft, och jag skruvade fast grenklykor som hållare för solvskaftet.

Jag hamrade ner två spikar i en träbit, på lämpligt avstånd från varandra, och knöt solvtrådar runt dem för att få samma storlek på allihop. Jag solvade varannan varptråd och hängde upp solven i gardinstången, hm, jag menar så klart solvskaftet. Varptrådarna har en naturlig fördelning i två plan (ett skäl) tack vare tjockleken på plankan som jag använde i den övre änden av ramen. Med solven kunde jag sedan dra upp den lägre nivån av varptrådar för att skapa det motsatta skälet. Jag var faktiskt förvånad över hur bra denna enkla konstruktion fungerade.

Jag började väva med garn, för att få en stadigare början på väven innan jag började mata in den råa ullen. Ullen var grovt sorterad, men inte tvättad, och jag plockade bort lite skräp från hö och halm allteftersom. Allt jag gjorde var att greppa lite ull och tvinna det medan jag matade in det i väven. Jag skiftade mellan de olika färgarna av ull och tryckte ner varje rand innan jag växlade skäl.

Efter ett tag insåg jag att det hjälpte att tesa ullen lite innan jag började tvinna den. Det gav ett jämnare inslag. Jag vek också ändarna runt den första och sista varptråden i varje rand. Bland utrustningen till en gammal vävstol jag fått hittade min mor en vävspännare. Den såg något antik ut, men fungerade utmärkt.

Jag avslutade väven med garn och knöt av varpen. Sedan var det dags för tvätt och sköljning. Jag hällde helt enkelt varmt vatten med såpa över mattan och så gick barnen och jag runt på den ganska länge. För att inte krocka med varandra hela tiden passade vi på att öva ridvägar. Det var 10-åringens förslag, och lillasyster som precis börjat på ridskola knoppade genast på. Förutom att mattan blev tvättad så blev den också lite tovad, vilket säkert hjälper att hålla ihop den då varpen är relativt gles. Slutligen fick den en rejäl ursköljning med trädgårdsslangen och fick ligga och dra i ett gammalt badkar i ett dygn med några vattenbyten tills vattnet såg rent ut.

Det tog över en vecka för den att torka, trots fint väder, men då den är gjord av ungefär tre och en halv fällar, ihop vävda till en matta som mäter 100 cm x 120 cm. Den mängden ull kan hålla en hel del vatten. Det jag har kvar att göra är att sy in ändarna på varptrådarna, men sedan är den klar att läggas ut på golvet i vårt vardagsrum i vinter.

IN ENGLISH

A rug weaved from raw fleece

I have written an English version of this post on the Felting and Fiber Studio blog, which you can find here:

http://feltingandfiberstudio.com/2015/09/06/weaving-a-rug-from-raw-fleece/

Plötsligt är det höst, barnen har vuxit under sommaren och det är dags att sortera ut i deras garderober igen. Minstingen ärver en hel del av sin storasysters kläder, men jag har kommit till det stadiet att jag inser att det inte finns någon större anledning att behålla kläder som den yngsta nu vuxit ur. En del lämnas vidare till vänner som har yngre barn. Annat kommer doneras till insamlingar till nyanlända flyktingar, eller organisationer som säljer det och använder pengarna till välgörande ändamål. Det som ser för slitet eller använt ut för att lämnas vidare packar jag ihop för att lämna in på Hemtex eller H&M som samlar in textilier och kläder till återvinning. Men, det finns två typer av plagg som jag sparar för eget återbruk.

Det ena är slitna jeans. De är ypperliga att sy t.ex. väskor eller enkla förkläden av. Tidigare har jag också sytt lapptäcken, och just nu håller jag på att virka en matta av remsor av jeans. Någon dag (när jag har mer tid…) skulle jag även vilja väva trasmattor av jeans.

Det andra jag sparar är alla dessa T-shirts och tröjor som ofta blivit lite snedvridna eller fått någon fläck som inte går bort i tvätten. Jag har gjort ett lapptäcke av den yngstas favoriter (som hon inte ville slänga), men ofta blir de klippta i remsor för att sedan vävas, virkas eller flätas till något nytt.

Garderobsrensningen skedde förra helgen. På måndagen hade jag två trötta och förkylda barn som stannade hemma från skolan och behövde lite sysselsättning. Vi hade pratat om att göra käpphästar och barnen insåg genast potentialen i de där påsarna med kläder som var tänkta att lämnas till textilåterbruk. Sexåringen drog fram ett par gamla strumpbyxor. Med lite garn, två knappar till ögon och två bitar filt till öron blev det ett hästhuvud. Stoppningen tog vi från en gammal kudde som blivit knölig efter sista omgången i tvättmaskinen, och pinnar har vi gott om i vår egen skog.

Tioåringen valde ut ett par gråa mjukisbyxor och klippte ut bitar efter en egenhändigt ritad mall. Jag erbjöd mig att hjälpa till med symaskinen, men hon ville sy allt själv för hand. Som man på hästen ville hon ha fårull, så jag plockade fram lite tvättad, vit ryaull som vi nåltovade fast i några rader ullgarn. Sedan sydde hon fast detta, samt bitar av tovad ull som öron och knappar till ögon. Och visst blev det en kul käpphäst, av lite gamla barnkläder och yvig ull!? Tänk så roligt man kan ha efter en garderobsrensning! ;-)

IN ENGLISH

Old clothes and new stick horses

Autumn has arrived, the kids have grown during the summer, and it´s time to sort through their closets again. My youngest daughter inherits a lot of clothes from her older sister, but I have come to the stage when I realize that there is not much point in hanging on to clothes that my youngest has out-grown. Some clothes are passed on to friends with younger children, and others are given to charity. Clothes that look too worn to be passed on, will be left to stores that collect old clothes and other fabrics to recycle the material. But there are two types of old clothes that I often keep, to reuse myself.

One is old jeans, which are great for making e.g. bags and simple aprons. I have previously also used denim in patchworks and I have started crocheting a rug with strips of old jeans. The other is old t-shirts and jumpers. I made a patchwork blanket from my youngest favourites (that she otherwise refused to let go of), but they usually also end up as strips, that can be plaited, weaved or crocheted into something else.

We had a closet clean-out last weekend. On Monday, I had two tired kids with colds that stayed home from school and needed something to do. We had talked about making stick horses, and the kids quickly saw potential in those bags of clothes meant for fabric recycling. My six-year-old dug out a pair of thick stockings, which she transformed into a horse head with some yarn, buttons for eyes and pieces of felt for ears. We used stuffing from an old pillow, that had gone all lumpy after the latest turn in the washing machine, and we have plenty of sticks in our forest.

My ten-year-old chose a pair of old pants, and cut out pieces following her own design. I offered to help her with the sewing machine, but she insisted on sewing it all by hand herself. She wanted to use sheep´s wool for the mane, so I got out some long-fibred white fleece (from a Swedish sheep breed called Rya), which we needle-felted to a couple of strands of thick yarn, before she sewed it in. The somewhat wild hairdo really did give the stick horse a lot of character. There certainly is a lot of fun to be had after a closet clean-out! ;-)

Innan höstkylan slog till passade jag på att fortsätta leka med råull och tova utomhus. Den här skapelsen började med en rolig två-färgad ull från ett av grannens lamm. Lammet var svart, men vid klippningen i våras visades det sig att den nya ullen var vit och att gränsen mellan de två färgerna var riktigt skarp (se foto nedan).  Om man kardar ullen försvinner ju den effekten och allt blir jämngrått. Och gör man en tovad fäll, som de jag gjort tidigare, så tovas det vita in och det blir bara kvar ett svart ruffs som sticker upp. Så då tänkte jag att den kanske skulle komma bäst till sin rätt om jag bara tesade den lite och tovade in den så. Och för att göra det hela lite roligare valde jag att kombinera denna ull med vit ull och två gråa nyanser av gotlandslockar.

Jag använde samma ram som jag hade till de tovade fällarna, men denna gång tesade jag ullen lite när jag la ut den. Ovan på det la jag ut två tunna lager av kardad ull, i olika fiberriktningar, och sedan vidtog det sedvanliga gnuggandet, rullandet och knådandet för at tova ihop allihop. Med värkande armar (efter tovning) beslöt jag också att den slutliga tvättningen och ursköljningen fick tvättmaskinen ta hand om. Det kan ju också vara bra att testa om mattan klarar det, tänkte jag. Så det blev 30 grader på ullprogrammet med tvättmedel för ylleplagg – och det gick ju alldeles utmärkt.

Jag är riktigt nöjd med resultatet. En robust matta med fast-tovade lockar, som tål att tvättas i maskin. Visst var de tovade fällarna jag gjorde tidigare vackra, men det här är en lättskött variant som tål att slitas på och är enkel att tvätta. Ibland är sådana praktiska aspekter viktigare än ren skönhet. ;-)

IN ENGLISH

A felted rug from teased raw fleece

Another raw fleece rug, but this time using teased locks of raw fleece. I had a fleece with an abrupt change of colour, from black to white, midway. If I had carded this, it would just have turned into a uniformly grey-looking batt of wool, so I decided to do something else with it. Together with some white fleece, and Gotland locks in two shades of grey, I made yet another rug.

I used the same frame as I previously used to make felted fleece rugs, but this time I teased the wool/locks a bit before I laid them out. On top of that I laid out two thin layers of carded wool, and proceed with the rubbing, rolling and kneading that was required to felt it all together. Finally, with aching arms, I decided that the washing machine could take care of the final washing and rinsing. And the wool programme, with laundry detergent meant for woollen garments, worked well.

I am really pleased with the result. A thick and rustic rug, with locks felted in, that can take washing in a washing machine. The felted fleece rugs I made previously are beautiful, but this kind of rug can stand a lot of wear and is easy to wash. Sometimes such practical aspects win over beauty. ;-)

Gotlandsfårens lockar är otroligt vackra. Igår hämtade jag två stora säckar gotlandsull från en gård i grannbyn och jag skulle kunna sitta länge och bara titta på rikedomen. Flera fällar var jämngråa, andra väldigt ljusgråa, några mörka, nästan svarta och några mörka i botten med solblekta toppar. Just de sistnämnda tycker jag är riktigt läckra. Storleken på locken varierar också mellan individer, och beroende på om ullen kommer från ett lamm eller ett vuxet djur. Varje fäll har sin egen karaktär och charm.

Gotlandslockar gör sig väldigt bra runt kanten på till exempel en tovad sittdyna. Det finns flera sätt att göra det här på, men jag föredrar att göra det i tre steg.

1. Jag börjar med att våttova en sittdyna av kardad ull. I det här fallet passade jag på att våttova in en rad av lockar runt kanten redan i början, men det går också att vänta med lockarna till nästa steg.
   

2. När sittdynan torkat, nåltovar jag fast mera lockar, med en liten förskjutning i placering för varje rad av lockar. Eftersom dynan kändes lite tunn la jag också på lite mer kardad ull i mitten, vit ull denna gång. Och för skojs skull nåltovade jag också fast ett rött hjärta, utklippt av nålfilt som jag köpt från filtmakeriet.
   

3. Sedan våttovar jag allihop igen. Då tovas den nya ullen och lockarna in ordentligt och de råa lockarna blir samtidigt tvättade. Jag brukar också låta det hela ligga och dra i ett bad med ulltvättmedel innan den sista ursköljningen.
   

Visst är det läckert med en ordentlig kant av lockar runt en sittvänlig yta. En sådan här mitt är också tåligare att sitta på än om hela dynan består av lockar (som blir tillplattade med tiden). Så nu hoppas jag att den kommer till användning, för just den här dynan har redan fått en ny ägare. Vilken tur att jag har fyllt på mitt förråd av gotlandslockar så att jag kan göra fler. ;-)

IN ENGLISH

A seat cover with Gotland locks around the edge

Locks from Gotland Sheep are truly beautiful. Yesterday, I got two large sacks of Gotland fleece from a farm in the neighbouring village, and I could sit for hours and just looking at the wealth of locks. Several fleeces were an even, medium-grey, others were very light grey. Some were dark, almost black, and a couple were dark at the bottom with sun-bleached tips. I find the latter especially gorgeous. The structure of the locks varies between individuals, and depending on whether the wool comes from a lamb or an adult animal. Each fleece has its own character and charm.

Gotland locks look really nice around the edge of, for example, a felted seat cover. There are several ways to do this, but I prefer doing it in three steps.

1. I start by wet-felting carded wool into a base for a seat cover. In this case, I added locks around the edge already at this stage, but it is also possible to wait with the locks until the next step.
2. When the seat cover had dried, I needle-felted on more locks, with a slight shift in the position of each row of curls. As the cover felt a little thin, I also added some more carded wool in the centre, using white wool this time. And for fun, I needle-felted a red heart, cut from pre-felt, on top of that.
3. Finally, I wet-felt everything again. That secures the new wool and locks and, in the process, gives the raw locks a wash in warm water and soap. But, I usually also let it all soak in a bath with wool detergent, before the last rinse.

It does look nice with a thick edge of curls around a sit-friendly surface. Such a surface is also more hard-wearing to sit on, than if the entire piece consists of locks (which become flattened with time). So, now I hope that it will be put to use, as this particular seat cover has already got a new owner. How fortunate that I have filled up my stash of Gotland fleece, so I that I can make more of these. ;-)

Jag har skrivit några inlägg om tovade tofflor tidigare. I ett av dem beskrev jag hur jag, i brist på riktiga skoläster, använde ett par stövlar att forma dem på. En kvinna som läst det, hörde sedan av sig och undrade om jag var intresserad av gamla skoläster i trä. Och det var jag ju så klart. Så kom det ett paket med tre par skoläster. Gamla och slitna och helt underbara. Man kan inte låta bli att undra över hur skorna sett ut som gjorts med dessa. Och med en plastpåse över, för att skydda träet mot väta, tror jag säkert att det går att forma tovade tofflor på de här.

Kvinnan tyckte att det var svårt att sätta ett pris på skolästerna, så istället föreslog hon att jag kunde skicka något tovat i retur. Det kunde ha blivit ett par tofflor, men hon kunde också tänka sig något som katterna kunde ligga på. Eftersom hon har tre katter, tänkte jag att det behövde vara en dyna/matta av lite större storlek, så att alla får plats. Det blev en rätt tjock dyna, tovad av både lockar, tesad råull och kardad ull. Årets sista, för nu börjar det bli för kallt om fingrarna för sådana här utomhus projekt.

Jag valde att lägga lockarna runt kanten och använda mörkgrå kardad ull i mitten, för jag hade en idé om att nåltova ett motiv i mitten, med ett tjockt vitt ullgarn. Motivet blev så klart en sovande katt. En av mina katter, Smilla, ville gärna hjälpa till… Hon tyckte väl att hon kunde ställa upp som modell för motivet, eller så tyckte hon helt enkelt att dynan var mysig att ligga på.

Nedan ser ni resultatet, en ganska tjock dyna i storleken 75 cm x 50 cm. Nu är det bara att hoppas att den även tilltalar de tre katterna den är ämnad för. Den verkar ju åtminstone ha fått godkänt av Smilla.

IN ENGLISH

Shoe lasts and a felted pad for three cats

I have written a couple of posts earlier, about felting slippers. In one of them, I described how I, in the absence of real shoe lasts, used a pair of boots to shape them. A woman who read the post, wrote to me and asked if I was interested in old wooden shoe lasts. Of course, I was. A parcel with three pairs of shoe lasts arrived. Very old, worn and beautiful. I cannot help but wonder what the shoes made on these looked like. And with a plastic bag over, to protect the wood against moisture, I’m sure that you can shape felted slippers on these.

The woman found it difficult to put a price on the lasts, so instead, she suggested that I could send something felted in return. It could have been a pair of slippers, but she also suggested something that her cats could lie on. Since she has three cats, I figured it should be a pad/rug of a decent size, so that they all could fit on it. I made quite a thick pad, felted with locks, teased wool and carded wool. The last rug this year, as it is getting too cold for my fingers now to do this kind of outdoor projects.

I placed the locks around the edge, and used dark grey, carded wool in the middle, as I had an idea about needle-felting a pattern in the middle, with thick, white yarn. The motif was, of course, a sleeping cat. One of my cats, Smilla, wanted to help … Perhaps she thought she could stand model for the design, or perhaps she just thought the pad was nice to lie on.

The pad is about 75 cm x 50 cm. Now I can only hope that it will also appeal to the three cats it is intended for. It does, at least, seem to have been approved by Smilla.

Det är alltid mycket som ska hinnas med på hösten. Plötsligt blir det bråttom att få klart sommarens bygg-/renoveringsprojekt, skörda i trädgårdslandet, ta upp potatisen, och plocka bär och svamp innan frosten kommer. Och sambon drar iväg på älgjakt. Skördar i alla dess former ska också tas om hand om. Det saftas, kokas sylt, och förvälls. Och kött ska styckas, paketeras och frysas. När höstkylan sedan slagit till ordentligt lugnar det ner sig lite. Frysar och förråd har fyllts på. De vinbär vi inte hann plocka får fåglarna ta, och grönkålen tål några minusgrader. Då är det skönt att stanna inne i värmen och pyssla lite…

Min yngsta är väldigt förtjust i att rulla små bollar av ull och jag hade lovat henne att vi skulle göra smycken av ullkulor. Till det här projektet har vi även använt diverse smyckesdelar från Creativ Company. Pärlor av keramik, lava, lera och trä, lädersnöre, läderfästen, karbinhakar och o-ringar.

Jag har gott om vit, grå och svart ull, men till dessa smycken ville jag även ha brunt. Som tur var hade jag nyligen köpt brun alpackaull som jag kunde karda ihop med vit respektive svart fårull och få lite olika nyanser av brunt. 

Det finns lite olika sätt att tova kulor på. Jag tar en remsa kardad ull och slår en knut på mitten av remsan. Det ger en bra början. Sedan lindar jag ändarna av remsan runt knuten och nåltovar ihop ullen till en lös boll. Efter det blöter jag bollen i varmt vatten, tar tvål i handen och rullar bollen i händerna tills den tovats ihop till en fast liten boll. Givetvis ska kulorna också sköljas ur ordentligt innan de läggs ut på torkning.

Min 6-åring använder en annan metod. Och föga imponerad av mina olika nyanser av brun ull, valde hon istället betydligt mer färggrann merinoull. Hon petar in en tuss ull i en tesil, vispar runt den i varmt vatten med tvål, och slår silen mot handen så att ullen skakas runt ordentligt. När ullen börjat anta formen av en boll, tar hon ut den och rullar den mellan händerna med mera tvål.

Tillslut hade vi en riktigt fin samling kulor, i lite lika storlekar och färger. De vita slingorna på en av de röda och två svarta kulor är silkesfibrer som vi tovade in. Man ser också en tydlig skillnad i ”lurvighet” mellan kulor av olika ulltyper. De ljusbruna är av vit lantrasull (blandat med alpacka), de svarta av finull och de färgade av merino. Ju finare fibrer, ju slätare boll. Men en luden lantraskula kan också vara rustikt vackert.

Vi tovade även några armband av kardad ull och garn, på samma sätt som vi gjort i tidigare inlägg (se Tovade dreadlocks och armband). Men den här gången gjorde vi dem lite smalare.

När ullkulorna har torkat ordentligt kan man göra hål i dem med en nål. Vi använde även en tandpetare för att göra hålet lite större, så att vi kunde trä kulorna på ett tunt lädersnöre. Det går också att trä nålen med snöret och dra igenom det med en tång. Jag vill inte påstå att det är lätt, men det går. En tunnare tråd hade vart enklare, men det blir snyggt med lädersnöre och riktiga läderfästen och en lite karbinhake som avslutning.

Vi satte även på några pärlor (clay charm beads) på de tovade armbanden, och klippte av dem så att de precis passade två varv runt handleden. Här använde vi större läderfästen (för diameter 4mm) som avslutning.

Så här fina blev dotterns armband och halsband, med färgglada ullkulor som hon tovat själv.

Och så här blev mina smycken. De två röda ullkulorna fick jag av dottern, som tycker att mamma behöver använda lite mer färg. I utbyte fick hon två svarta av mig. Och sedan har vi sparat några kulor och pärlor till storasyster, som följde med pappa på älgjakt just den här helgen, och därför inte var med och pysslade.

Efter en hektisk höst var det riktigt trevlig att bara vara hemma en helg med en pysselsugen 6-åring. Och sambon tyckte säkert att det var skönt att komma bort och sitta i älgskogen i sällskap av 10-åringen. Återhämtning, på lite olika sätt.

–––—————-

IN ENGLISH

Accessories made with wool and beads

Autumn has arrived with colder weather, and our craft projects have moved indoors. My youngest loves to felt small balls of wool, and I had promised her that we would make some bracelets and necklaces with felted beads. For this project, I had also ordered beads and other jewellery making components from Creativ Company. Ceramic, lava, clay and wooden beads, thin leather cord, clasps and fold-over cord ends.

I have plenty of white, grey and black wool, but also wanted brown for this project. Luckily, I had recently bought brown alpacka wool, which I carded together with white and black sheep´s wool to get various shades of brown.

There are different ways to felt beads. I take a strip of carded wool and tie a knot in the middle of the strip. That gives you a good start. I then needle-felt the ends of the strip around the knot, and felt it all together into a loose ball. I soak the ball in warm water, take soap in my hand and roll the ball between my hands, until the wool has felted and shrunk into a small, solid bead. The wool beads also need to be rinsed thoroughly, before they are left to dry.

My 6-year-old uses a different method. And being rather unimpressed by my various shades of brown wool, she chose a far more colorful merino wool instead. She pokes in a bit of wool in a tea strainer, whisks it around in warm water with soap, and taps the strainer against her hand, so that the wool gets shaken around properly. When the wool has started to take the shape of a ball, she takes it out and rolls it between her hands with soap more, to shrink it further.

Eventually, we had a really nice collection of beads in different sizes and colors. The white bits on one of the red and two black balls are silk fibers. You can also see a clear difference in the ”fuzziness” between the beads of different wool types. The light brown is made of rather course wool (mixed with alpaca), the black of finer wool, and the colored of very fine merino. The finer the fibers, the smoother the ball. But a hairy bead from wool from traditional Swedish sheep breeds can also be attractive, in a rustic way. We also felted some bracelets with carded wool and yarn, in the same way as we did in a previous post (see Felted dreadlocks and bracelets). But this time we made them a little thinner.

When the balls had dried properly, we made holes in them with a darning-needle. We also used a toothpick to make the hole a little bigger, so that we could thread the beads on a thin leather cord. You can also thread the needle with the cord and pull it through with pliers. I would not claim that it is easy, but it is possible. A thinner string would have been easier, but it does look nice with leather cord and proper cord ends and clasps. We put a couple of clay charms beads on the felted bracelets, and cut them to fit two turns around the wrist. Here, we used larger cord ends (diameter 4mm).

My daughter is really pleased with her colourful accessories, that she has felted herself. And I am pleased with my, slightly less colourful ones. My daughter insisted that I use two of her red felted beads, to add a little colour, and I gave her two of my black ones in exchange. We have also saved some beads for her older sister, who was away over the weekend. She, of course, also wants to make some felted accessories.

Snart är det Halloween, och det tyckte vi var en bra ursäkt för att tillverka några spöken förra helgen. Vi började med att göra en större variant, där vi använde överblivna bitar av hönsnät och ståltråd för att göra en överkropp med armar och huvud. För att få till ungefär rätt proportioner fick 6-åringen stå som modell.

Sedan svepte vi lakan på figuren, fastsydda med några stygn här och där, och hände upp henne i ett träd (ja, då menar jag spöket, inte lillasyster…).

Den svävande vålnaden, med tyg som fladdrar i vinden, ser faktiskt riktigt kuslig ut i skymningen… En lykta i handen, eller lite belysning underifrån skulle inte sitta fel.

Vi gjorde även mindre spöken av tyg och Paverpol (ett skulpturlim som finns hos Creativ Company). Som stomme använde vi små plastflaskor, med frigolitägg på toppen som huvuden, och fasttejpade armar av rostfri metalltråd med småfrigolitbitar i ändarna. Sedan var det bara att kleta ner tygbitar med Paverpol (just här skiljer sig tekniken åt något mellan min försiktiga 10-åring och min kladdälskande 6-åring…) och drapera dem över stommarna. När limmet torkat (nästa dag) gick det att dra ut flaskan och metalltråden, och kvar blir ett spöke av stelt tyg på ett frigolitägg.

Det här var så roligt, så dagen efter bjöd vi hit två av barnens kompisar för att göra fler spöken. Och nu hänger och står det små spöken lite varstans. Om man vill kan man även rita ansikten på dem (har 6-åringen påpekat flera gånger), men jag tycker de är fina som de är.

Och när vi ändå var igång på temat ”gamla lakan”, så blev det så klart även några mumier. Här använde vi piprensare som stomme, lite bomull som utfyllnad till huvudet och bålen, och sedan remsor av lakan virat runt alltihop. Två svarta nålar fungerar som ögon, om man vill ha det.

Min yngsta bestämde sig för att göra en stor mumie-/skeletthand istället, och både mumierna och handen går att böja till i olika poser. Det kan nog bli en lite kul detalj i borddukningen på Halloween, med mumier och händer som kravlar runt bland glas och annat.

Alla är inte så förtjusta i Halloween traditionerna som gjort intåg i Sverige under de senaste åren, men jag ser det som en bra ursäkt för att pyssla lite med barnen. Och kanske mår vi bra av att pigga upp oss med lite småroliga kusligheter när höstmörkret känns tungt.  Med det önskar jag er alla en Happy Halloween! :-)

IN ENGLISH

Ghosts and mummies from old sheets

It’s soon Halloween, which the kids and I thought was a good excuse to make some ghosts last weekend. We started by making a larger version, where we used leftover pieces of chicken mesh and wire to make a torso with arms and head. To get the right proportions, we used the 6-year-old as a model. We draped the figure in old sheets, sewed a few stitches here and there, and hung her in a tree (and by “her” I mean the ghost, not the little sister…). The floating ghost, with fabric swaying in the breeze, actually looks quite eerie at dusk. A lantern in her hand, or some illumination from below, would be really nice.

We also made smaller ghosts with fabric and Paverpol (a fabric stiffener available at Creativ Company). As a body, we used small plastic bottles, with Styrofoam eggs on top as heads, and arms of stainless steel wire with Styrofoam bits on the ends. Then all we had to do was smear the pieces of fabric with Paverpol (here the technique differ somewhat between my careful 10-year-old and my gooey-loving 6 year old…), and drape them over the figures. When the Paverpol had dried (the next day), we could pull out the bottle and wire, and were left with a ghost of hardened fabric. This was so much fun, that the day after, we invited two of the children’s friends over to make more ghosts. Now we have the little ghosts hanging and standing all over the place. If you want to, you can also draw faces on them (the 6-year-old pointed out several times), but I think they are nice as they are.

And while we were on the theme ”old sheets”, we obviously also had to make some mummies. Here we used a pipe cleaner as a core, a little cotton padding for the head and torso, and then strips of old sheets wrapped around everything. Two black pins work as the eyes. My youngest decided to make a skeleton hand instead, and both mummies and the hand can be bent to different positions. This should make a fun addition to the table setting on Halloween, with mummies and hands crawling around the glasses.

There are many that aren´t too thrilled about Halloween traditions, that have made their way into Sweden during the past few years, but I see it as a good excuse to do some crafts with the kids. And maybe a little spooky, but fun, stuff can do us good, when the autumn darkness has set in. With that, I wish you all a Happy Halloween! :-)

Som fårägare med intresse för tovning har jag blivit fascinerad av hur ullen skiljer sig åt mellan olika fårraser. Jag har framförallt tovat med ull från våra svenska raser, och deras ull beskrivs ofta enligt tre grundtyper:

1. Finull produceras främst av finullsfår. En mjuk, silkig och finfibrig ull (20-30 µm), med liten skillnad mellan täckhår och bottenull (täckhåren liknar bottenullen). Ullen är relativt kort och finkrusig.
2. Gobelängull och  gotlandsull (pälsull) är något grövre ull (över 30 µm) med större och färre krusningar per cm. På 30-talet användes benämningen pälsull för denna typ av ull, oberoende av ras, men senare kom pälsull att betyda gotlandsfårets ull (tidigare kallade pälsfår), och ändrades då till gobelängull för övriga får. Grövre ull från finullsfår klassas som gobeläng, vilket är enklast att bedöma på krusigheten (finfibrig ull är ofta finkrusig, medan grövre ull har större krusningar). Enligt avelsplanen för finullsfår så ska gobelängull inte ha mer än 5 krusningar per 3 cm, medan 6 eller fler krusningar per 3 cm klassas som finull. Gotlandsfåren har främst avlats för kött och fina gråa skinn, och det sistnämnda har lett till en utvecklig mot långa, glansiga, vågiga eller lockiga täckhår och bottenull av liknande längd och grovlek (skinn med mer finfibrig ull blir lättare tufsiga).
3. Ryaull produceras främst av ryafår. De har långa, glansiga, rätt grova och vågiga täckhår och betydligt kortare, finfibrig bottenull. Hos vuxna djur ska volymprocenten bottenull i fällen vara runt 40-60%.

Nedan finns en skiss som visar den generella skillnaden mellan dessa tre ulltyper, samt bilder på finull, gotlandsull och ryaull.

För ungefär 25 år sedan startades ett bevarandearbete med levande genbanker för olika raser av allmogefår i Sverige. Även deras ull beskrivs ofta enligt de tre ovanstående ulltyperna, och ibland används även benämningen vadmalsull (som jag ännu inte hittat någon klar definition på, utom att den torde gå utmärkt att tova). Ulltypen kan dessutom variera både inom en ras och på ett enskilt djur. Nedan är bilder på ull från ett åsenfår och ett klövsjöfår. Jag tycker att båda ser ur att vara av ryatyp, även om täckhåren kanske inte är fullt så långa och grova som hos en renrasig rya. Kanske är åsenullen på bilden lite mer mot vadmalshållet då den har färre tydligt långa täckhår och vad som ser ut att vara mycket bottenull?

Nedan finns också bilder på ull från några olika vita korsningsfår. Det som kallas sveafår är korsningar mellan vita lantraser och tyngre köttfår (såsom texel eller någon engelsk downras). Bilden längst ner till vänster (”svea”) är en bulkig ull som är typisk för köttraserna. Bilden i mitten (”svea x finull”) visar en ull med en krusighet av finullstyp. Längst till höger är en bild på ull från den relativt nya rasen jämtlandsfår, som tagits fram genom att korsa svea, finull och merino för att producera en finfibrig ull som komplement till köttproduktionen.

Nu när vi har tittat på ullen är det dags att tova! Jag vet att våra svenska lantraser generellt sett ska ha en hög filtbarhet (vara lättovade), men jag ville jämföra deras tovningsegenskaper med korsningsullen och merinoull. Ullen kan variera mycket mellan individer inom samma ras, men jag har helt enkelt utgått från vad jag råkade ha tillgång till.

Det här är ingen strikt vetenskaplig studie, men jag försökte ändå standardisera så mycket som möjligt. All ull var tvättad och kardad och jag använde 10 g av varje typ av ull. Jag la ut ullen i fyra tunna lager för att täcka en yta på 20 cm x 20 cm, och ovanpå det la jag ut en bit gasväv (glesvävd bomull) och en längd tjockare ullgarn respektive tunnare bomullsgarn. Sedan tovade jag varje provlapp – blötte ner, la till tvål, masserade, rullade och slutligen valkade, genom att gnugga och kasta stycket med ännu mer tvål och hett vatten.

Som förväntat så var finullen, gotlandsullen och ryaullen relativt lätta att tova och valka. Jag mätte bredden och höjden på varje provlapp och jämförde den arean (i cm²) med ursprungsstorleken (20 cm x 20 cm = 400 cm²). Den finfibriga finullen krympte till ungefär 50 % av ursprungsstorleken, medan den grövre gotlandsullen och ryaullen krympte ner till 42 %. De två sistnämnda resulterade också i väldigt tjocka, kompakta och rätt håriga stycken, där tyget och garnbitarna dragits ner ordentligt i den tovade ullen. Den här typen av ull är bra till saker som behöver vara lite stabila och slitstarka, som tofflor och dynor. Däremot är de kanske inte det bästa valet för nunotovning, även om några tag med en rakhyvel kan få fram tyget igen. Finullen är mycket mjukare, men fortfarande kompakt valkad, vilket måste vara perfekt om man vill ha både lite stabilitet med ändå mjukhet, som till exempel i en hatt.

Åsenullen och klövsjöullen kändes väldigt lik ryaullen, där åsenullen faktiskt krympte lite mer (till 39%), men kändes lite mindre hårig. Det känns logiskt då den såg ut som en något finfibrigare ryaull, och består av en blandning av fina fibrer och några grövre fibrer (och jämfört med gotlandsullen som mer eller mindre bara består av en typ av mellan-grova fibrer). Att åsenullen krympte så mycket förvånade mig inte heller. Den ullen kommer från vår förra bagge, och större delen av hans fäll tovade ofta ihop sig innan vi hann klippa honom. Klövsjöullen kommer från vår nya bagge, som är ett årslamm, vilket förklarar varför ullen känns så mjuk. Hans ull kommer troligen utvecklas till en grövre ryatyp med tiden.

Tydligen så har våra svenska lantraser, och de engelska long-wool raserna, en annan typ av ytfjäll på sina ullfibrer jämfört md andra raser. Deras fjäll är släta och ligger kant-i-kant som kakel. Det gör att de reflekterar mer ljus, vilket får den att se glansigare ut, och ger mindre friktion, vilket gör att de känns mjukare och underlättar för fibrerna att glida in mellan varandra och tovas ihop. Andra raser har skrovliga fjäll, som överlappar som taktegel, vilket gör dem svårare att tova. Ull från köttraser beskrivs som vaddig och bulkig ull, som fjädrar tillbaka till ursprungsformen när man trycker ihop den. Av den anledningen fungerar den bra som stoppningsull, i till exempel kuddar och täcken, men sämre till tovning. Skillnaden blir tydlig om man försöker packa ner ull av lantrasfår respektive köttrasfår i en påse. Den sistnämnda expanderar direkt och tar upp mycket plats, hur mycket man än försöker pressa ner den.

Nedan finns bilder på mina provlappar av korsningsullen. Den mest köttrasliknande ullen (”svea”) gick att tova, men var svår att valka och krympte bara till 77 % av ursprungsstorleken. Provlappen kändes också väldigt lös och svampig (luftig och fjädrande som en tvättsvamp). Korsningsullen av finullstyp (”svea x finull”) var mycket lättare att tova och valka och krympte ner till 52,5 % i storlek (vilket ligger nära den renrasiga finullen). Den mer finfibriga jämtlandsullen (korsningen mellan svea, finull och merino) tog lite mer övertalning och en försiktig hand att börja tova, och gick inte att valka ner till mindre än 72% av ursprungsstorleken. Men, provlappen kändes väldigt slät och kompakt, och väldigt mjuk. Enligt min mening verkar den vara ett ypperligt val om man ska tova saker där mjukhet är viktigt, såsom alster tänkta att bäras nära huden. Den borde också fungera utmärkt till nunotovning med tunnare tyger.

Slutligen så tovade jag även provlappar av merinoull (färgad och av okänd finlek) och ull från en korsning mellan två raser av mjölkfår (Östfriesiskt mjölkfår x Lacaune Lait) som jag råkade ha. Merinoullen är såklart ofattbart mjuk, men eftersom jag mest har vana av att tova svensk lantrasull tyckte jag att den var lite svårare att tova. De första stegen i tovningen (nedblötning, pressa ut luft och massera till det börjar tova ihop sig), kräver mer tålamod och försiktighet än vad jag är van vid. Jag antar att alla dessa supertunna fibrer har mycket luft mellan sig, och det tar ett tag innan man lyckas övertala dem att haka i varandra. Jag lyckades inte heller valka merinoullen ner till mindre än 68% av ursprungsstorleken, vilket liknar jämtlandsullen. Jämfört med jämtlandsullen känns den tovade merinoullen lite svampigare, men tätare än ullen av köttrastyp, och ja, väldigt mjuk. Och jag fascineras av hur lite fibrer man ser på ovansidan av tyget, trots att det är ordentligt fasttovat. Men merinofibrerna hade svårt att haka fast bomullsgarnet.

Mjölkfårsullen kändes väldigt bulkig till en början (jag har bara sett den i kardat tillstånd), men tovade sig fint och krympte till 52,5 % (samma som sveaullen av finullstyp). Provlappen känns lite svampig, men tätare än ullen av köttrastyp, och väldigt mjuk. En trevlig ull för att tova saker som inte behöver vara så stadiga.

Om du har orkat läsa ända hit, så är du nog också väldigt intresserad av ull och tovning. :-)Skillnaderna som jag har beskrivit kan verka små, men om man ska tova så kan ullens filtbarhet, och skillnaden mellan att krympa till 39 % eller 77 % av ursprungsstorleken, innebära en stor skillnad på det färdiga alstret. Åh, jag önskar att ni alla skulle kunna få klämma och känna på de här provlapparna… All ull jag provade kunde tovas, men de betedde sig olika, speciellt under valkningen, och gav olika resultat. Från slät till hårig, mjuk till stadig, och tät till svampig. Olika typer av ull kan vara mer eller mindre lämpade att använda till olika saker. Är mjukhet eller styrka och glans viktigast för det du ska göra? Att ha lite kunskap om ull underlättar, för även om det är roligt att tova så vill du väl helst inte att tofflorna ska slitas ut för snabbt, eller ha på dig en hårig och kliande hatt, eller hur…? Och om en fårägare erbjuder dig sin ull kan det vara bra att veta vad du ska titta/fråga efter för att göra en första bedömning av hur den kan fungera till tovning. Sedan är det bara att prova sig fram, för det är ju så man lär sig.

IN ENGLISH

Different types of wool, from a Swedish felter´s perspective

An English version of this post will be published on the 25th November on The Felting and Fiber Studio.

När man sitter med en näve ljusa, långa och glansiga lockar kan man inte annat än att tänka på änglahår. Lockarna på bilderna nedan kommer från klövsjöfår (till vänster) och gotlandsfår (till höger). Det var ju bara tvunget att bli några änglar av dessa ljuva lockar.

Efter lite klurande över hur jag skulle konstruera resten av ängeln, bestämde jag mig för att böja till lite olika kroppar med vingar av metalltråd. Här använde jag aluminiumtråd, som är väldigt mjuk och lätt att böja. Men det går givetvis också att använda vanlig najtråd, eller vad man nu råkar ha till hands.

Till huvuden använde jag små våttovade bollar av ull, som jag kunde nåltova fast ”änglahåret” i. Sedan var det bara att montera huvudet på kroppen och göra en krok som änglarna kan hänga i. De här kan nog bli riktigt fina i julgranen eller hängande i fönster. Och jag tycker att de vackra lockarna kommer till sin rätt på dessa änglar, i all sin enkelhet.

IN ENGLISH

Angels with gorgeous locks

When you hold a bunch of pale, long and shiny locks in your hand, you just cannot help thinking of angel hair. The locks on the photos above come from Klövsjö sheep (left) and Gotland sheep (right). I just had to make some angels with these gorgeous locks.

I made a couple of different bodies with wings from aluminium wire. The heads are wet-felted balls, that I could needle-felt the ”angel hair” on. Then I just had to fasten the heads to the bodies and a add a hook, made out of wire, to be able to hang the angels. I think they will look great on the Christmas tree, or hanging in windows. And I do think that the locks are shown off nicely in these angels, in all their simplicity.

I helgen är det en stor julmarknad i stan. Jag har ett visst överskott av sittdynor och några mattor som jag tovade i somras, och en vän har en hög med sockar som hon har stickat. Så vi beslöt oss för att anmäla oss till julmarknaden.

Vi är nog många som tovar tomtar nu inför jul och det brukar finnas gott om sådana, i olika utförande, på de flesta julmarknaderna. Jultomtar har vanligtvis röda luvor, men om man har vita eller gråa luvor (som mina har) så kan man kalla dem för gårdstomtar istället, och då kan de stå framme året om. I år har jag lekt lite med att lägga till andra fibrer som silke och soja på luvorna. Några luvor fick också ett hjärta av metalltråd, istället för det röda nåltovade hjärtat som jag brukar ha.

Det har hunnit bli ett helt gäng med tomtar, alla med vitt skägg, men med lite olika luvor eller fason på knorren i toppen.

Förutom det tänkte jag prova med en favorit i repris – ”Fjälripan”. Nej, det är inte felstavat – jag bor så passande i en by som heter Fjäl, så därav namnet på ripan. Jag använder ett tillskuret frigolitägg och en frigolitkula som grund och både nåltovar och våttovar ullen i omgångar för att få fram rätt form på ripan.

Antalet ripor har långsamt ökat på köksbordet. Förhoppningsvis kommer några av dem snart migrera till nya hem så att vi kan få använda köksbordet till annat igen.

Men nu återstår den svåraste biten – prissättning… Hur räknar man ut värdet på ett hantverk? Det är svårt att undvika tankar kring vad folk kan tänkas vara villiga att betala för en tovad sittdyna eller ripa. Man vill ju gärna sälja något när man dessutom har en avgift att betala för att få stå på marknaden. Men hantverk tar tid, och det måste det få göra, annars blir det helt enkelt inte bra. Det är nog inte alla som förstår hur lång tid det tar att tova något, och då har jag inte ens räknat in tiden det tar att rensa, tvätta, tesa och karda ullen innan man ens kommer till själva tovningen. Börjar man räkna på den totala tiden man lagt ner, inser man snart att det inte blir någon vidare timlön. Särskilt inte när man dragit bort materialkostnader, moms och andra utgifter. Det kanske inte gör så mycket för oss som gör det här mest på hobbynivå för att det är kul. Men då ska man också tänka på att om man lägger för låga priser gör man det svårare för andra hantverkare att ta ut skäliga priser. Om vi som hantverkare inte värderar våra produkter högt kommer inte heller potentiella köpare att göra det!

IN ENGLISH

White Ptarmigans and Gnomes with White Beards

I have an excess of rugs and pads that I felted during the summer, and a friend that has knitted a bunch of socks, so we decided to sign-up together at a Christmas market, which is this coming week-end. In addition to the rugs and pads, I have made a number of Swedish folklore gnomes/santas and felted ptarmigans. Our kitchen table is getting quite crowded by now, so I hope a few of them will migrate to new homes soon. ;-)

All that remains now is the most difficult part – setting prices. How do you calculate the value of something crafted? It´s hard to avoid thinking about what people might be willing to pay, for a felted rug or ptarmigan. And you do want to sell something, especially when you also have to pay a fee to have a stand at the market. But crafting takes time, and it must be allowed to do so, otherwise it just simply will not turn out well. Not everyone understands how long it takes to felt something, and then I have not even counted the time it takes to sort, wash, tease and card the wool, before you even get to the actual felting. If you start calculating the total time you spent on making something, you quickly realize that your time is valued very low. Especially after you have deducted the cost of materials, tax and other expenses. It might not mean all that much to those of us who do this mostly at a hobby level, just for fun. But, we should also keep in mind that charging low prices, will make it more difficult for other crafters to charge reasonable prices. If we, as artisans, do not value our products higher, nor will potential buyers!

Under den gångna helgen (fre-sön) hade jag tillsammans med två vänner ett stånd på Jamtlis julmarknad i Östersund. En hade stickat sockar och mössor, en hade bränt vackra mönster i skärbräden och stekspadar av trä, och jag hade förstås tovat. Utöver det sålde vi även några lammfällar åt min granne.

Det här var första gången jag stod som utställare på en marknad och det var riktigt roligt. Alla var så glada och trevliga, både besökarna och de andra utställarna, och många stannade och pratade ett tag. Vi sålde dessutom mer än förväntat och mina tovade ripor sålde slut redan på lördagen.

Jamtliområdet är ett friluftsmuseum, så marknaden hålls i historiska miljöer och alla utställare ombeds klä sig tidsenligt (tidigt 1900-tal). Marknaden fokuserar på lokalt producerad mat, slöjd och konsthantverk, och känslan av en riktig gammeldags julmarknad förstärks av forbönderna som grillar kolbullar och kör häst och vagn. Julmarknaden hade över 200 utställare och drog mer än 20 000 besökare.

Vi placerades i en timrad lada och stod bredvid den mycket trevliga och hjälpsamma marknadsveteranen Anna Wall. Hon syr diverse figurer, stickar mössor och virkar cykelsadlar, och stod nu på samma ställe för 19:e året i rad. Eller ja, nästan, något år hade hon stått en decimeter längre till vänster, eller om det var till höger, i sitt hörn av ladan.

Vi var 10 utställare i ladan, så här fanns även goda ostar (Fäbodprodukter), vackra inramade nostalgibilder och fällar av Åsenfår (Svedje Ramverkstad),  otroligt fina täljda trähästar och andra träprodukter (Jamtländaren), vackra inredningsdetaljer och smycken av luffarslöjd (Krokpärla Luffarslöjd), fina nåltovade figurer (TovaDani), goda havtornsprodukter (JämtTinas Havtorn), gosiga och varma vadmalshandskar och fällar av Jämtlandsfår mm (Eva Aspnes Design) och fina hemvävda trasmattor och stickat (Sonja Tapper). Vilken underbar blandning av hantverk och mathantverk – och det var bara i ”vår” lada! För att höja julstämningen ytterligare fick vi dessutom besök av några musiker som drog några låtar.

Det här gav mersmak, så jag hoppas att vi kan stå på samma ställe igen nästa år. Eller ja, kanske någon decimeter till höger eller vänster då. ;-)

IN ENGLISH

Christmas Fair att Jamtli 2015

During the weekend (Fri-Sun), two friends and I had a joint stand at a Christmas fair. One friend had knitted socks and hats, the other had burnt beautiful patterns into wooden cutting boards and kitchen utensils, and I had (of course) felted items. In addition, we also sold a couple of sheep pelts on behalf of my neighbour.

This is a large annual Christmas fair that is held in and among the historical buildings at Jamtli, which is an outdoor museum, and all vendours are asked to dress accordingly. The market is limited to locally produced food and genuine handicraft, and the historical atmosphere is completed with Christmas carols and horse sleigh rides. There were over 200 vendours at the fair and it attracted over 20 000 visitors.

The photos above are only from the wooden barn where we were placed, together with 9 other vendours. They were selling delicious and locally produced cheeses and sea buckthorn products, beautiful carved wooden horses, wire art and jewelery, needle-felted figures , warm gloves sewn from felt, sheep pelts, hand-woven rugs, sewn figures, and various knitted items. Such a wonderful mixture of crafts and local produce – and that was just in ”our” barn! To raise the Christmas spirit further, we were also visited by a couple of musicians who performed for us.

This was the first time I stood as a vendour at a market, and it really was good fun. Everyone was so happy and pleasant, both visitors/customers and other vendors, and many stopped and talked for a while. We also sold more than expected and my felted ptarmigans sold out already on the second day. We have already started talking about doing this again next year. ;-)

En del projekt blir liggande ett bra tag innan de blir slutförda. Så var det med några tovade väskor, som blev undanlagda i väntan på att få axelband. Jag ville ha stadiga band, men också justerbara. Det är ju faktiskt praktiskt att kunna justera axelbandet beroende på hur man vill bära väskan och tjockleken på ytterplagget. Det tog ett tag innan jag hittade det jag letade efter, men nu har jag hittat Bibbis Textil, en webshop med diverse väsktillbehör och andra sybehör, till bra priser dessutom. Rekommenderas varmt om ni letar efter något speciellt som kanske inte finns i den närmaste tygaffären.

Eftersom väskorna är gjorda av ull tovat på linnetyg, ville jag ha naturmaterial även i banden. Så det blev tjocka väskband i bomull med spännen till. Jag fick tänka till lite innan jag sydde fast bandet i spännet med mittstången, men jag lyckades faktiskt få till allt åt rätt håll.

Så blev äntligen väskorna färdiga. Och nu när jag har löst det här med väskband kan det nog gärna bli några fler tovade väskor framöver.

IN ENGLISH

Bag straps 

Some projects end up lying around for a quite a while before they are completed. This was the case with some felted bags, which needed sholder straps of some sort. I wanted strong straps, but also adjustable. It’s just so much more convenient to be able to adjust the shoulder strap, depending on how you want to carry the bag, and the thickness of your outer garment. Finally, I found what I was looking for on a Swedish webshop.

As the bags are made of wool felted on linen fabric, I wanted natural materials also in the straps. So, I used thick cotton straps, and buckles. I had to think for a bit, before I sewed the strap to the buckles, but I actually managed to get to everything right. The bags are finished, at last. And now that I’ve solved the bag straps, I´ll probably felt some more bags.

Ett tips på ett enkelt tovningsprojekt nu inför jul, är att tova polkagrisar. När jag gör knorrarna till mina tomteluvor så tovar jag fast ull på en piprensare. Och det var just när jag höll på med det, som det slog mig att den tekniken även borde fungera till att göra polkagrisar av ull.

Jag lindar helt enkelt lite vit kardad ull runt en piprensare, i två olika varv så att fibrerna korsar varandra i olika riktningar. Jag fäster ullen lite löst med en tovningsnål och sedan virar jag på rött ullgarn, gärna i två strängar av lite olika tjocklek. Även garnet nåltovas fast lite löst. Sedan kallar man in sin 6-åring (om man råkar ha en sådan i närheten) för att hjälpa till med våttovningen. Blöt ned ullen i varmt vatten, ta tvål i händerna och rulla ullen mot något underlag (gärna knottrigt), eller mellan händerna, tills ullen dragit ihop sig ordentligt. Skölj ur tvålen, krama ur vattnet, forma kroken och lägg den på tork.

En normallång piprensare räcker till två polkagrisar (jag klipper av dem på mitten när jag har tovat färdigt). Och skulle piprensaren vilja smita ut ur ullen under tovningen, så är det ingen katastrof. Huvudsaken är att den änden som ska bli en krok har en bit piprensare kvar. Eller så får man peta in en bit ståltråd som ersättning för den förrymda piprensaren.

Vill man piffa till polkagrisarna lite extra, kan man knyta på en röd rosett. Sedan är de klara att hängas i julgranen, eller var man nu vill ha dem. De ger en liten känsla av en gammeldags jul. Och mitt i julstressen tror jag att många skulle må bra av att stanna upp och andas, och sätta sig ner och tova några polkagrisar, bara för att det är kul. ;-)

IN ENGLISH  

Felted Candy Canes

This is a simple, Christmas-themed, felting project. I felt wool on pipe cleaners, to make the curls for the top of my gnome/santa hats. And it was when I was doing just that, that it struck me that this technique could also be used to make candy canes out of wool.

I simply wind white, carded wool around a pipe cleaner, in two different layers and directions, so that the fibers cross each other in different directions. I secure the wool loosely with a felting-needle, and then wrap on red wool yarn, preferably two lengths of slightly different thickness. The yarn is also secured loosely by needle-felting. Then you call in your 6-year-old (if you happen to have one close by) to help with the wet-felting. Wet the wool in hot water, take the soap in your hands and roll the wool against a surface (preferably knobbly), or between your hands, until the wool has felted together properly. Rinse out the soap, squeeze out the water, shape the hook and lay it out to dry.

A long pipe cleaner makes two candy canes (I cut them in half when I have finished the felting). And if the pipe cleaner sneakes out of the wool during felting, it’s no disaster. It’s really only the end that is going to be turned into a hook that needs a piece of pipe cleaner left in it. Another option is to poke a piece of wire into the wool, as a substitute for the escaped pipe cleaner.

If you want to add a little extra, you can tie a red bow on the candy canes. Then they are ready to be hung on the Christmas tree, or wherever you want them. A little touch of an old-fashioned Christmas. And in the middle of all the rush and stress surrounding Christmas, I think many would do well to stop and take a breath, and sit down and felt a few candy canes, just because it’s fun. ;-)

Ho, ho, ho! Nu är det inte långt kvar till jul och om man råkar ha en hög med långa, glansiga, vita lockar (i det här fallet från Klövsjöfår), så är det inte alltför långsökt att fundera på om man kanske skulle tova sig ett tomteskägg. Ett lösskägg med riktiga lockar måste ju se lite mer äkta ut än det syntet eländet vi annars plockat fram varje år…

Jag började med att klippa ut en grundform i ett glesvävt bomullstyg. På det la jag ut två tunna lager kardad ull, fäste dem lite löst med en tovningsnål, och klippte en öppning för munnen. Sedan nåltovade jag fast lockarna i rader, med början längs nederkanten och mustaschen sist.

För att fästa lockarna ordentligt, och tova in ullen i tyget på baksidan, våttovade jag också alltihop. Först rad för rad i basen på lockarna, och sedan från baksidan (dvs tygsidan). Här gäller det att tova lagom mycket – tillräckligt för att fästa lockarna, men inte för mycket så att hela locklängden tovas fast. Man får ha lite fingertoppskänsla och is i magen. Men det gick över förväntan.

När skägget torkat, vek jag ner den övre kanten över ett resårband och sydde fast. Jag är riktigt nöjd med resultatet och sambon blev en stilig tomte med skägget på. Han kan nog bli en bra reserv, ifall den riktiga tomten inte hittar hit. ;-)

IN ENGLISH

Santa’s beard felted with locks

Ho, ho, ho! Now, it’s soon Christmas and, if you happen to have a pile of long, shiny, white locks, it’s not all that farfetched to think about if they could be felted into a white beard. A beard with real locks must look a little more genuine, than the synthetic version we usually dig out each year… 

I started by cutting out a basic form, from a loosely woven cotton fabric. On that, I laid out two thin layers of carded wool, fixed them loosely with a felting-needle, and cut an opening for the mouth. After that, I needle-felted on the locks in rows, starting along the bottom edge and doing the mustache last. To secure the locks properly, and felt the wool into the fabric on the back, I also wet-felted everything. First row by row, at the base of the locks, and then from the back (ie the fabric side). You need to felt it well enough to secure the locks, but not too much so that the entire length of the locks get felted. It´s a tricky balance, but it turned out well.

When the beard had dried, I folded down the top edge, over an elastic band, and sewed it down. I’m really happy with the result, and my partner looked quite good in the beard. He could probably be a good stand-in, in case the real Santa can´t find his way… ;-) In Sweden, the main Christmas celebrations are on Christmas Eve, and most kids expect Santa to come knocking on the door in the afternoon or evening. In other words, we don´t just let him sneak down the chimeny at night, they expect to actually meet Santa. Hence, the need for a decent face-covering beard.

Under helgen tog vi in julgranen, vilket är ovanligt tidigt för oss. Vi brukar stå och klä granen och koka knäck, och göra en massa annat vi inte hunnit med tidigare, på självaste julafton.  I lådan med julpynt hittade jag ett par julstrumpor som jag sydde för ett år sedan, men aldrig hann göra klart. Nu när vi ligger så bra till i tid, åtminstone med julgranen och knäcken, bestämde jag mig för att färdigställa strumporna.

Strumporna är sydda av linnetyg och längs den övre kanten tovade jag fast en rad med långa lockar. Jag fäste dem med en tovningsnål innan jag våttovade kanten. Sedan fick de ligga i ett bad med lite ylletvättmedel (eftersom lockarna var otvättade), innan jag sköljde ur dem ordentligt och hände dem på tork.

Den gråa strumpan fick vita lockar från Klövsjöfår och den vita strumpan fick gråa Gotlandslockar. Kanske var det tur att jag inte hann få klart dem förra året, för då hade jag inte just de här vackra lockarna.

Under helgen hann 10-åringen och jag även binda varsin krans av ull. Sist jag gjorde en ullkrans så nåltovade jag fast lockarna i en frigolitring. Det blir fint, men tar tid. Ett enklare sätt är att bara linda fast lockarna, med metalltråd eller snöre, på en stomme av något slag. Vi använde ringar som jag gjort av hönsnät och ståltråd, men det går också med en halmkrans eller frigolitring som bas. Om kransen ska hänga utomhus och kan bli fuktig kan det vara värt att tänka på att ståltråd rostar och kan färga av sig på ljus ull. Då kan snöre vara ett bättre alternativ att linda fast ullen med.

Kransarna fick röda band och upphängningskrokar av najtråd, och så hittade vi ett hjärta i jullådan, som något av barnen gjort av ståltråd och röda pärlor. Nu pryder de ytterdörren och vi är nästan redo för att fira jul. Det jag har kvar på min lista är att städa lite och kanske göra struvor. Men något ska man ju ha att göra på julafton också. ;-)

Med det önskar jag er alla

EN RIKTIGT GOD JUL!

—————————–

IN ENGLISH

Christmas Stockings and Wreaths with Locks

During the weekend, we brought in the Christmas tree, and in one of the boxes with Christmas ornaments, I found a pair of Christmas stockings. I had sewn these last year, from linnen fabric, but didn´t have time to finish them then. Now, I have felted on the locks, first by needle-felting and then wet-felting, along the edge. As the locks were unwashed, I also gave the stockings a soak in warm water with a little wool-detergent, before I rinsed them thoroughly and hung them up to dry.The grey stocking has white locks from Klövsjö sheep, and the white stocking has grey Gotland locks. Perhaps it´s just as well that I didn´t have time to finish these last year, because I didn´t have quite so beautiful locks to choose from then.

My 10-year old daughter and I also made a wreath each from locks. We used a base I made from chicken mesh and wire, and just fastened the locks by wrapping string around the wreath. We also added some red ribbon and a heart we found among the Christmas ornaments, made by one of my girls with wire and red beads. The wreaths are now hanging on our front door, and we are almost ready for Christmas.

With that, I wish you all

A VERY MERRY CHRISTMAS / HAPPY HOLIDAYS!

Nytt år, ny hobby…? Jag köpte ett set med ramar för papperstillverkning för över ett år sedan, som blev liggande. Men på nyårsdagen kände jag mig rastlös och sugen på att skapa något, och beslöt att just papperstillverkning kunde vara ett lämpligt familjeprojekt att börja det nya året med.

Jag läste instruktionerna som följde med, lärde mig att det inte heter ”ramar” utan form (den ramen som har nät) respektive däckel (den lösa ramen), och sökte lite mer information på nätet. Sedan satte jag barnen på att riva äggkartonger i bitar, medan jag rev tygtrasor av ett gammalt påslakan och rotade fram gamla handdukar och en ylletröja som jag filtat i tvättmaskin (avsiktligt, men den tappade färg och låg undanstoppad i en ”bra att ha låda” i förrådet). Den sistnämnda är bra att ha när man guskar (ett till nytt ord), vilket är när man trycker av den våta pappersmassan från formen till ett tyg eller en filt. Ull är ju ett förträffligt material till detta då det håller otroligt mycket vatten. Men det bör gå med tyg lagt på en handduk också.

Vi använde äggkartonger i tre olika färger (gråa, gröna och rosabruna) samt en kartong med blått tryck på utsidan. Glansiga tidningar fungerar tydligen inte så bra, och vanliga tidningar innehåller mycket trycksvärta. Som tur (?) var hade jag fått en mixer av sambon i julklapp, så vi mixade kartongen (som då legat i blöt över natten) till en massa innan vi hällde ner den i en stor plastlåda med varmt vatten. Sedan lägger man däckeln på formen, för ner den i lådan och fångar upp ett lager pappersmassa. Medan man låter en del vatten rinna av (genom att hålla formen lite vinklad) kan man torka av formen lite på undersidan med en kökssvamp (om man har tillgång till hjälpsamma barn), innan man tar av däckeln och vänder den upp-och-ner på ett tyg/en filt (d.v.s. guskar, visst är det ett härligt ord!?). Vi staplade de våta pappersarken med tyg och handdukar emellan och la in dem i en blompress medan vi gjorde nästa omgång. När de har pressats kan man hänga upp tygbitarna med pappersarken på för att torka.

Efter en första försöksomgång började vi experimentera och blandade ner torkade blommor och blad, samt trådar och små tygbitar i pappersmassan. Vi provade även med att strö glitter på pappersmassan i formen.

På några ark la vi på spetsar och olika figurer i metalltråd innan de pressades. Och de sista skvättarna av pappersmassan tryckte vi ner i pepparkaksformar.

Slutligen kom vi till det jag kanske hade sett fram emot mest – att göra papper av gamla jeans. Min vän Marilyn visade detta på The Felting and Fiber Studio i våras och jag blev givetvis sugen på att prova. Egentligen är det inte så konstigt. Förr i tiden gjorde man papper av lump (gamla kläder och tyger) och än idag görs det finaste pappret av bomull. Att man började experimentera med andra material, och i Sverige gick över till trämassa i pappersindustrin i mitten av 1800-talet, har faktiskt att göra med att det var svårt att få tag på lump. De flesta använde sina kläder och tyger tills de tjänat ut. Egentligen ska man ha en maskin som kallas för ”holländare” (Hollander beater), som river, sönderdelar och maler lumpen. Men man kan komma hyfsat nära, och göra mindre mängder, med en mixer och jeans klippta i små bitar. I övrigt är tillvägagångssättet detsamma som för kartongpappersmassan ovan.

Och hur blev då resultatet? Jo, men riktigt bra, tycker jag. Det blev en rolig samling pappersark i olika färger och med olika struktur. Och det går att skriva på dem också.

Metalltråden lämnade riktigt fina avtryck. Spetsarnas avtryck var lite svagare och hade säkert varit tydligare om vi haft lite mindre lavendel i just den pappersmassan. Men mönstret finns där och pappret doftar gott.

Även slattarna vi hällde i pepparkaksformarna blev bra. Jag vet inte riktigt vad vi ska ha dem eller alla dessa pappersark till än, men vi kommer säkert på något. Det är ju lite synd att jag inte håller på med scrapbooking… Men en granne har föreslagit att vi ska tillverka lådor av pappersarken. Hon har gått kurser i Danmark och kan göra riktigt fina lådor, och fina lådor är väl alltid bra att ha.

Min favorit är nog ändå pappret i jeans. Mjukt, lent och formbart, men kanske inte alltför slitstarkt. Jag funderar på att stryka på att lager vliseline (fliselin) på baksidan för att öka styrkan. För visst vore det läckert med ett broderi på det här, mot de blåa nyanserna. Det här pappret har jag redan lite lösa planer för… Och så är det ofta när man provar något nytt. Man lär sig massor och kläcker nya idéer. Och om inte annat så är det värt att prova att göra papper bara för att kunna säga att man har ”guskat”. ;-)

IN ENGLISH

Handmade paper from egg-cartons and denim jeans

We started the new year with a family project – making paper. I had never done this before, but I bought a mold and deckle over a year ago and I got a blender for Christmas, so now I was eager to try it. We used egg-cartons in three different colours (grey, green and brownish pink) and a box with blue print on the outside. And then we started experimenting. We added dried flowers and leaves, pieces of string and glitter. We placed lace, and figures made from wire, on the wet papers before we pressed them. And we filled cookie-cutters with the last of one of the batches of pulp. The possibilities are endless…

I also got to try something I have been looking forward to for quite some time – making paper from old denim jeans. My friend, and fellow fibre-enthusiast, Marilyn wrote a post about this on The Felting and Fiber Studio. I was really intrigued by this. But when you think about it, it does make sense. In the old days, paper was made from old clothes and fabrics. It was actually the difficulty in finding enough rags, when people used clothes and fabrics until there was nothing left, that led to the transition to using wood pulp. And the finest paper is still today made from cotton.

I am really pleased with the results. A stack of sheets of paper in different colours and with a range of different surface structures. The wire left really nice imprints, while the lace was a bit less pronounced. A little less lavender in the pulp might have helped, but the sheets do smell nice. However, I think my favorite is the denim paper. Soft, smooth and bendable, although not very strong. Wouldn´t this look beautiful with some embroidery on it, against those shades of blue…? As often is the case, you try something new, learn a lot, and come up with loads of new ideas. Making paper was really good fun, and the kids enjoyed it too, at least for the first couple of hours. The possibilities and variations seem endless, and now I get to figure out what to do with all this paper. ;-)

Båda barnen, och även jag, rider på ridskola en gång i veckan. Bland de yngre rideleverna är det många som har med sin egen ryktutrustning. Min äldsta har haft det i flera år, men nu till jul fick även lillasyster en uppsättning med rotborste, ryktborte, gummiskrapa, mankam och hovkrats. Det finns så klart även särskilda ”ryktväskor” man kan köpa till det, men jag tänkta att vi skulle sy egna väskor av gamla byxor istället. Det är ju mycket roligare. ;-)

Min 10-åring fick göra mycket av arbetet själv. Vi tog ett par av hennes gamla urvuxna och trasiga jeans och klippte av benen vid knäna. Hon fick sprätta upp dem i grenen och sedan hjälpte jag henne att skära till dem till en lite mer fyrkantig form. Jag klippte även ut en remsa som botten på väskan.

Hon fick sy ihop delarna själv till en påse, men jag hjälpte henne på slutet med att sy av hörnen i botten på väskan. Det är ett väldigt enkelt sätt att få till en platt/rektangulär botten. Slutligen sydde jag fast axelremmar. Svårare än så var det inte, eftersom vi struntade i innerfoder. Det är ju trots allt en stallväska.

Men den blev riktigt fin, med flera praktiska fickor på utsidan, och 10-åringen är riktigt stolt över att hon sytt den (med bara lite hjälp).

Lillasysters väska sydde jag på samma sätt, av ett par rosa cargobyxor. De var rakare i benen, vilket gjorde det enklare att få ut mer längd direkt (jag behövde inte skarva med en remsa i botten). De hade dessutom en dragsko i midjan som jag behöll, som förslutning och rem att bära väskan.

Så nu har hon en väska som matchar den rosa ryktutrustningen, även den med bra fickor på utsidan, till någon extra hårsnodd eller så.

IN ENGLISH

Simple bags from old trousers

Both my daughters take riding lessons, and like to bring their own grooming equipment to the stables. My youngest got a set of her own for Christmas and, although there are special bags you can buy for this, I thought it would be fun to sew bags, from old trousers, to carry them in.

We just simply cut the trousers at the knees (were they were worn out anyway), cut them into a more rektangular shape and sewed them into a bag. We didn´t bother with lining them – they are after all only meant to be used as stable-bags. I added straps to the denim bag, but the other trousers had a drawstring in the waist,  that can be used both to close the bag and carry it with. All those pockets, especally the ones with closures, are really good too. My 10-year-old did almost everything herself (with guidance and just a little help from me) and was really proud of the result. And my youngest was thrilled with her pink bag that matched her pink equipment.

Jag hade några kassar med råull som jag inte hann tvätta i badkaret utomhus i höstas. Det var lite för mycket, och lite för smutsig ull, för att lägga i badkaret inomhus (eller ja, det finns en risk för att familjen protesterar då…). Men det ska gå att tvätta ull genom att låta den ligga i snön tills den tinar fram på våren. Förra veckan fick vi ordentligt med snö, som fortfarande är fluffig och fin efter några riktigt kalla dagar (närmare -30 grader). Så igår (när det bara var -10) tyckte jag att det var dags att prova den metoden. Man vet ju inte hur bra eller dåligt något fungerar förrän man har testat.   

Det jag har har läst är att man rekommenderar att man väljer en plats i norrläge, där snön förväntas ligga kvar längst. Det är inget större problem hos oss. Hela gården ligger i en sluttning i norrläge, med skog på tre sidor som effektivt hindrar solens stålar på våren… För en gångs skull kan jag dra fördel av det. Jag grovsorterade ullen (tog bort det smutsigaste och mest tovade, samt en del dubbelklipp) och sedan la jag helt enkelt ut ullen i snön och skottade över den.

Det snöade hela dagen, men fåren verkade inte bry sig så mycket om det. De sover inne i ladugården på nätterna, men annars är det bara om det regnar kraftigt som de väljer att vara inne på dagarna.

Jag hann sortera och gräva ner fyra fällar i snön innan det blev mörkt. För säkerhets skull märkte jag ut platsen med pinnar, och förmanade barnen att inte bygga snögrottor just där. Det ska bli riktigt spännande att se hur ullen i fällarna ser ut till våren. Förhoppningsvis är de mer vita, eller gråvita, jämfört med nuvarande bruna nyanser… Jag lovar att återkomma med ett nytt inlägg då, med bilder, hur utfallet än blir.

IN ENGLISH

Washing fleeces in snow

I had a couple of bags of raw fleece, that I didn’t have time to wash in a bathtub outdoors last autumn. It was a bit too much, and too dirty, to wash in our bathtub indoors (or rather, the rest of the family may have protested…). But it is also possible to wash fleeces by laying them in snow, until they thaw out in the spring. As we got a lot of new snow last week, that is still nice an fluffy (after a cold spell with temperatures close to -30 degrees Celsius), I decided to give the method a try yesterday. You just don’t know how something works until you have tried it.

I sorted through the fleeces, removing wool that was very dirty or partially felted, and then I simply laid it out on the snow, and covered it with some more snow. I managed to sort and bury four fleeces in the snow before it got dark. To be on the safe side, I also marked the site with some sticks, and told the kids not to build snow tunnels there.

It snowed all day, but my sheep did not seem to mind. They sleep in the barn at night, but otherwise only choose to go inside if it is raining heavily.

I’m really looking forward to see what the fleeces look like in spring. I certainly hope they will be more white, or greyish white, compared to their current brown shades… I promise to write another post then, with photos, whatever the outcome.