Förra veckan var det dags för fårklippning igen och jag har skrivit ett inlägg om det på The Felting and Fiber Studio som ni kan här: http://feltingandfiberstudio.com/2015/04/15/shearing-sheep-in-sweden/

Nu har vi nakenfisar i fårhagen och en bagge som ser ut som en liten get – och hoppas på varmare väder och fina lamm om ungefär en månad.

IN ENGLISH

Spring sheep shearing

We sheared our sheep last week, and I have written a post about that on The Felting and Fiber Studio that you can read here: http://feltingandfiberstudio.com/2015/04/15/shearing-sheep-in-sweden/

Jag blev sugen på att tova mig en sjal, men så fick jag beslutsångest. Vilken ull skulle jag använda? Vilka tyger? Form? Färger? Mönster? När det finns så många möjligheter kan det vara svårt att välja. I min beslutsvånda kom jag fram till att det kanske vore bäst att börja med att tova några provbitar. Det borde man egentligen alltid göra inför ett nytt projekt, för att kolla hur mycket ull man behöver lägga ut, hur mycket det krymper o.s.v. Det är sällan jag har tålamod till det. Jag kör oftast på känn, justerar lite allteftersom och hoppas på det bästa. Nu tänkte jag vara ordentlig för en gångs skull.

Jag har kvar lammull från våra egna får (lantraskorsningar) och det börjar bli på tiden att göra något med det, särskilt den vita ullen som kan börja gulna om den ligger för länge. Jag la bara ut ett tunt lager av ull. På det testade jag att tova in en remsa tyg och lite färgad ull, och klippte även upp ett hål, bara för att se hur det blev. Provbiten krympte från 25 cm till 15 cm. Mot ljuset ser man hur tunt det är och hur ullen har snirklat ihop sig. Tyget är ordentligt intovat, med ett tunt lager vit ull som letat igenom till tygets ovansida.

Jag gjorde en till provbit med samma ull, men med ett annat tyg. Det tunna bomullstyget drogs ihop ordentligt av ullen, men här ser ovansidan av tyget inte fullt så hårigt ut eftersom den vita ullen inte syns lika väl mot den vita bakgrunden i tyget.

Efter det provade jag svart finull, även detta är lammull, som jag fått av en god vän. Jag la ut det tunnaste lager ull jag kunde få till och på det några olika tygbitar i bomull och silke och lite färgad merinoull. Det krympte också ordentligt, från 20 cm till 12 cm, och tygerna drogs in i ullen. Den mer finfibriga finullen ger ett mer kompakt och mindre hårigt utseende och är också mjukare jämfört med de tovade bitarna med den vita ullen.

Sedan var jag också tvungen att testa lite merinoull, som jag har fått i utbyte mot råull av likasinnade fiberentusiaster. Här la jag först ut en bit tunn bomullsväv och på det några tunna remsor av ull. Den här ullen är så mjuk, så det känns nästan inte som ull – åtminstone inte om man är van vid att ull ska stickas lite (enligt min mor är det just stickigheten som får igång blodcirkulationen och som gör att man känner sig varm när man bär ylleplagg). De små, tunna merino fibrerna syns knappt på andra sidan tyget, trots att tyget uppenbarligen har tovats in och skrynklats ihop. Så annorlunda från den grövre ullen jag är mer van att tova.

Slutligen gjorde jag en enkel blomma av merinoull på silkestyg. En sjal behöver ju inte ha ett heltäckande lager av ull – man kan ju lägga ut ull enbart som mönster/former med kala partier av tyg däremellan. Jag fascineras verkligen av hur lite av ullen som syns på andra sidan av detta tunna, vita silkestyg, trots att det tovats fast.

Blev det då enklare att bestämma vad jag skulle göra? Nä, det kan jag nog inte påstå. Varje gång jag tovar något poppar det upp fler idéer och möjligheterna känns ännu mer oändliga. Men det var lärorikt att tova några provbitar och kanske behöver jag heller inte begränsa mig till en enda sjal…? ;-)

IN ENGLISH

Felted samples

I got the urge to nunofelt a shawl, but then I couldn´t decide how to go about it. What wool to use? Which fabrics? Shape? Colors? Pattern? With so many options, it can be difficult to choose. The sensible thing to do, before starting any new felting project, is to felt samples to check how much wool needs be laid out, shrinkage etc. I´m usually not that sensible. I tend to just use my gut feeling, adjust things as I go along, and hope for the best. But for once, I decided to do it properly.

Above are the samples I felted, with different types of wool and fabric. The white wool is lamb’s wool from my own sheep (Swedish cross-breeds), which produces a somewhat hairy result, although less conspicuously so on fabric with a lot of white in it. The black wool is also lamb´s wool, from Finull sheep (the finest fibred wool of our traditional Swedish breeds). That produced a more compact and less hairy finish, and is softer than the wool from my sheep. I also felted some samples with merino wool, which I have been given in exchange for raw wool by fellow fibre enthusiasts. I am used to felting much coarser types of wool and I am fascinated by how faintly the merino fibres show on the other side of the fabric, even though the fabric has been felted into the wool. And it is so soft, it hardly feels like wool – says I, who is used to wool always being a bit prickly… According to my mother, that is what gets your circulation going and keeps you warm when you wear wool. ;-)

And did I get any closer to making a decision about my shawl by doing this? No, not really. Every time I felt something, new ideas pop up, and the possibilities seem even more endless. But I did lean a lot from it, and who says I need to limit myself to only one shawl…?! ;-)

Jodå, det blev en sjal till slut, av lammullen från mitt vita får Brittis. Hon är två år nu, så det är ju på tiden att jag gör något av hennes lammull. Ullen var tvättad, men inte kardad, så jag fick börja med det.

Något som är viktigt att komma ihåg när man tovar sjalar är hur mycket de kommer krympa under tovningen. En sjal som känns för kort är inte rolig, särskilt inte när man lagt ner en massa tid och kraft på att tova den. För att försäkra mig om att denna skulle bli nog lång tog jag i lite extra vad gällde tyger. Av två gardinlängder och en mindre sjal, allt i tunn bomull, fick jag ihop totalt 4,5 m x 85 cm tyg. På det la jag ut ett tunt lager ull (totalt ca 230 g) och sedan använde jag en vanlig skursvamp (som jag doppade i en balja med varmt vatten och såpa) för att fukta ner alltihop. Matbordet räckte så klart inte på långa vägar till 4,5 m men det löste jag genom att göra det bitvis och rulla upp det allteftersom i 5 m bubbelplast.

Sedan vidtog rullning, kavlande och gnuggande, både i badkaret och mot bubbelplasten på bordet. Skarvarna mellan tygbitarna fick lite extra bearbetning för att hålla ihop ordentligt.

De ursprungliga 4,5 m x 85 cm krympte till runt 3 m x 50 cm. Det blev en väldigt lång sjal, kanske i längsta laget för att vara praktisk… Men jag är riktigt nöjd med resultatet.

Och om inte annat så kan man vira den många varv runt en 5-åring. :-)

IN ENGLISH

A long, nunofelted shawl

Finally, I did get around to felting a shawl, with lamb´s wool from my white sheep Brittis. She is two years old now, so it’s about time I did something with the wool shorn when she was a lamb. The wool was washed, but not carded, so I had to start with that.

One thing that is important to remember when felting a shawl, is how much they will shrink during felting. A shawl that feels too short is not much fun, especially when you have put a lot of time and effort into felting it. To guarantee that this one would be long enough, I added on a bit to my calculations on fabric. From two lengths of curtains and a small shawl, all in thin cotton, I got a total of 4.5 m x 85 cm of fabric. On that I laid out a thin layer of wool (in total about 230 g) and then I used a regular scouring pad (which I dipped in a bowl of warm water and soap) to wet everything. Our dining table was of course nowhere near 4.5 m in length, but I solved that by doing it in sections, and rolling it up in 5 m of bubble wrap as I went along. After that came the usual rolling and rubbing, both on the table and in the bathtub, with some extra rubbing where the pieces of fabric met.

The original 4.5 m x 85 cm shrank to around 3 m x 50 cm. It is a very long shawl, perhaps a bit too long to really be practical… But I am really happy with the result. And, if nothing else, I can wrap it several times around my 5 year old. :-)

Jag har gjort en till stor sjal, tovad på en gardinlängd som har hängt med länge. Ursprungligen var det min mors gardiner, som jag sedan tog över (och använde som gardiner). Sedan har en längd sytts om till draperier runt döttrarnas våningssäng. Och av den andra blev det nu en sjal. Tänk så mycket nytta man kan ha av ett par gardiner i glesvävd bomull.

Jag började med att tova fast ett tunt lager lammull på gardinens baksida. Inte fullt ut, utan bara tills ullen letat sig igenom tyget och börjat dra ihop det. På kortsidorna och ena långsidan lämnade jag en kant (ca. 10 cm bred) där jag inte la ut ull. Den kommer dras ihop under tovningen och se ut som en volang när det är klart.

Sedan började jag dekorera framsidan på tyget. Mitt på tyget ville jag ha en virkad duk. Även denna har en egen historia. Den är virkad av en av mina mostrar och jag har fått den av min mor. Men jag använder inte virkade dukar på det sätt de brukar användas och tycker att den förtjänar ett annat öde än att bara ligga undanstoppad. Den gör sig faktiskt bättre på en sjal än i linneskåpet. Jag la ut ett lager ull mellan tyget och sjalen och sedan tovade jag fast den.

I ett fiberutbyte hade jag fått Corridaleull färgad i olika blåa nyanser, som råkade passa väldigt bra med färgen på duken. Jag drog av bitar av ull som jag formade till något som kan liknas kronblad på en blomma och la ut det på tyget. För att få ännu mer kontraster i la jag också på en nypa färgad lin och några silkes fibrer.

Slutligen grävde jag fram några nystan mohairgarn, restgarner som jag fått av min mor. Jag lekte runt med lite olika former och beslöt mig till sist för några snirklar här och där. Sedan var det bara att tova in all dekor och fortsätta att tova och valka hela stycket.

Kanske hade det varit enklare att lägga på all ull och dekor på en gång och tova allt i ett svep. Men genom att ta det ett steg i taget kunde jag leka runt med dekoren och bestämma hur jag ville göra allteftersom. Jag hade ingen klar bild av hur det skulle se ut när jag började. Den virkade duken var utgångspunkten och till det hittade jag ull och garn som matchade i färg. Den slutliga layouten fick växa fram under arbetets gång. Ibland måste man göra så, annars kommer man kanske aldrig till skott med ett projekt.

Jag hann få klart den här bara någon dag innan min mors födelsedag. Den är stor (250 cm x 65 cm) och jag har en liten mor, men nu kan hon svepa in sig ordentligt – i sin gamla gardin, dekorerad med hennes rest garner och hennes systers virkade duk. ;-)

IN ENGLISH

A shawl for my mother

Another large, nunofelted shawl. This time intended for my mother, and mostly using materials I have been given by her. As a base, I used an old curtain (100% cotton). These curtains were originally my mothers, and then I took over them (and used them as curtains). Later, we used one length of the curtains to make a drape around my daughters´ bunk bed, and now the other got turned into a shawl. That´s a lot of use, during a long time, out of one pair of curtains.

I felted lamb´s wool to the back of the curtain, leaving an edge (about 10 cm wide) without wool on three sides to create a sort of frill. On the front of the fabric, I felted on a large doily, wisps of dyed Corridale wool, flax and silk fibres, and mohair yarn. The dyed Corridale wool and flax are from fibre exchanges and the mohair yarn is leftovers from my mother´s knitting. The doily has been crocheted by one of my aunts, but I don´t use doilies the way they are meant to be used. And I do think it deserves a better fate than to be stowed away out of sight. It certainly looks better on a shawl than inside my linen cupboard.

I just managed to finish the shawl a few days before my mother´s birthday. The final shawl is quite large (250 cm x 65 cm) and I have a small mother, but now she can wrap herself up properly – in her old curtain, decorated with her leftover yarn and a doily made by her sister. ;-)

Det enda min mor önskade sig till födelsedagen var en ”mössa” (dvs ett överdrag) till sin cykelsadel . Lite skämtsamt svarade jag att då fick jag väl tova en åt henne då. Men, ja, varför inte…? Man kan ju alltid prova.

Min tanke var att tova en ovansida och sy fast tyg runt kanten, som jag sedan kunde dra ihop med ett gummiband i fållen. Cykelsadlar varierar rätt mycket i storlek och form, men jag utgick från min gamla damcykel som har en relativt bred sadel. Jag skissade en ungefärlig återgivning av ovansidan av sadeln på ett tidningspapper, la till några cm krympmån och sömsmån runt om och klippte ut formen i ett linnetyg. På det la jag ut totalt 70 g ull från vita korsningsfår (i flera lager med ett lager på undersidan av tyget) och ovanpå det 40 g slitstark vit ryaull (i två lager). Jag valde att nåltova det hela lite innan jag släppte lös barnen på våttovningen.

När ullen börjat tova ihop sig fick barnen lägga ut färgad ull och silkesfibrer i formen av en blomma. Sedan försvann barnen iväg för att leka något och jag fick fortsätta tovningen och valkningen på egen hand.

Efter mycket gnuggande, rullande och knådning insåg jag att det skulle bli svårt att få ullen att krympa ner till samma storlek som sadelns ovansida… Det var ett rätt tjockt lager ull jag började med, så i efterhand är det föga förvånande. Jag kunde ha klippt ner den i storlek, men det kändes synd att stympa den fina blomman barnen gjort. Så istället valde jag att böja kanterna så att de passade runt sadeln. Jag formade den helt enkelt på sadeln innan jag la den på tork. Det är det som är så underbart med ull – det är ett väldigt förlåtande och formbart material.

När ullen torkat förstärkte jag böjningen i ”hörnen” genom att sy i ett starkt snöre och dra åt. Sedan måttade jag till och sydde fast breda resårband.

Resultatet blev faktiskt över förväntan, särskilt med tanke på att jag inte hade tillgång till cykeln ifråga när jag gjorde den. Mössan sitter som en smäck, som min mor utryckte det. Och en kall vår som denna är nog ett tovat överdrag på cykeln inte helt fel.

IN ENGLISH

A felted bicycle seat cover

The only thing my mother wanted for her birthday, was a cover for her bicycle seat. Jokingly, I replied that I could felt one for her. Well, why not…? I could always give it a try.

My plan was to felt a top and sew fabric around the edge, which I could pull together around the seat with an elastic band in the hem. Bicycle seats vary considerably in size and shape, but I based it on my old bicycle, that has a relatively broad seat. I sketched a rough representation of the top of the saddle on a sheet of newspaper, added an estimated shrinkage and seam allowance, and cut out the shape in linen fabric. On that, I laid out a total of 110 grams of wool (in several layers with one layer under the fabric). The top layers were wool from Rya sheep, which is quite coarse and strong. I chose to do a bit of needle-felting to secure the shape, before I let the kids have a go at the wet-felting. When the wool had started to felt together, the girls laid out coloured wool and silk fibers in the shape of a flower. Then they disappeared off to play something, and left me to continue felting on my own.

After much rubbing, rolling and kneading, I realized that it would be difficult to get the wool to shrink down to the size of the seat surface. I did start with quite a thick layer of wool, so in retrospect, it is not surprising. I could have cut it down to size, but it seemed a pity to cut away parts of the girls´ flower. So instead, I chose to bend the edges so that they would fit around the saddle. I simply shaped it on the seat before I left it to dry. That´s what is so great about wool – it is a very forgiving and flexible material.

When the wool had dried, I strengthened the ”corners” by sewing in a strong string and tightening it. Then I sewed on wide elastic bands. The result was actually better than expected, especially considering that I didn´t have access to the bicycle seat in question while I made it. It fits like a glove. And with the cold spring weather we are currently experiencing, a felted seat cover does feel appropriate.

Barnen hade en kompis på besök under helgen och det var kallt och blåsigt ute. Då föreslog jag att vi skulle fläta skärp av gamla t-shirts. Barnen var genast med på det och slängde sig glatt in i min hög av sparade gamla urvuxna, snedvridna och fläckiga barnkläder för att välja sina favoritfärger. Det är ganska enkelt att förvandla dessa till ”garn” om man kan leva med att sömmarna finns med i garnet. Och till sådana här projekt kan jag absolut leva med det.

Man skär eller klipper tyget i remsor (2-3 cm breda), parallellt med öppningen i den delen av plagget, men inte hela vägen ut till kanten. Sedan klipper man kanten snett, så att klipplinjen förskjuts en rad och man får en lång sammanhängande remsa. Lite som en spiral. Ja, det var inte lätt att förklara i ord, men förhoppningsvis förstår ni vad jag menar när ni tittar på bilderna nedan. Sedan drar man i remsorna och sträcker ut dem så att de rullas ihop i kanterna.

Jag hade några skärp som jag köpt på loppis (för 5kr styck) just med tanke på att återanvända spännena. Vi klippte loss spännena och sedan fick flickorna göra varsin fläta på dessa med T-shirt garn (3 dubbelvikta remsor). För att få en bra avslutning på flätan sydde jag rakt över flätan med symaskinen innan överskottet klipptes av och änden täcktes med en liten tygbit.

Nu har tre flickor varsitt nytt skärp av återbrukat material.

Jag tycker verkligen att det är roligt att skaparlusten går vidare i nästa generation. Häromkvällen ville min yngsta göra något med rhinstenar som jag köpt åt barnen. Hon fick klippa en remsa tyg av några gamla urvuxna byxor och på det sydde hon fast sju blommor. Det enda jag fick hjälpa till med var att fästa tråden och klämma fast tryckknappen. Jag motstod frestelsen att fålla och sy kanterna. Ibland är det bättre att hålla sig till det enkla, som de klarar själva. Jag kände mig så stolt när jag satt och tittade på min lilla 5-åring (snart 6) som kan sy själv med nål och tråd, med så hög grad av noggrannhet och koncentration. Vi hann prata om allt möjligt medan hon sydde och hon såg så nöjd ut när det var klart. Att ta sig tid att pyssla och småprata med sina barn är oerhört givande för alla parter. Att umgås och skapa något tillsammans tycker jag är välinvesterad tid.

IN ENGLISH

Belts and a bracelet made from old clothes

My daughters had a friend here during the weekend, and I suggested that we make belts from old t-shirts. They happily jumped into my pile of old, out-grown, out-of-shape and stained children’s clothes and picked out their favourite colours. We made t-shirt yarn by cutting the fabric into 2cm wide strips, and then the girls made braids on buckles from old belts, that I had bought very cheap from a second-hand store. The girls were really pleased with their new belts made from recycled materials.

The last batch of photos if of my 5-year-old (soon 6-year-old) sewing rhinestones on a piece of fabric cut from an old pair of trousers. I felt so proud watching her sew, with such a high level of concentration and attention to detail. And she was really proud over the bracelet she made. And while she sewed, we talked, about all sorts of things that popped up in her mind. I am so glad that my love of crafts has been passed on to the next generation. Spending time creating something together with children is so rewarding and I think it really is time well invested.

Vi hade en intressant blandning av sol, regn, hagel och snö i förrgår – men än har jag kvar hoppet om att det blir sommar även i år. Och idag planterade jag ut tomaterna i växthuset, trots en dyster väderprognos med snöblandat regn imorgon. Livet är tufft för små grönsaksväxter under den Norrländska våren. Men jag tycker att det är bättre att de står och stampar i det svala växthuset än att de växer sig gängliga inomhus. Det som inte dödar – det härdar. Och plantor måste härdas om de ska överleva här.

Men man kan ju hjälpa dem på andra sätt, till exempel med ett litet stöd den första tiden. Tomat plantor behöver komma upp lite i storlek innan man kan binda upp dem. Om man bara lutar dem mot en pinne kan man ge sig tusan på att de väljer att luta sig åt andra hållet nästa gång man vattnar. En lösning kan då vara att göra en liten spiral som stöd. Jag använde en metalltråd klädd i grön plast, virade den några varv runt handtaget på en liten spade och lämnade en längre rak bit att sticka ner i jorden. Stammen kommer (förhoppningsvis) grova till sig rejält med tiden, så då är det bra med en stor spiral och mjuk metalltråd. De små sköra tomatplantorna såg genast lite rakare och gladare ut. Nu är det bara att hoppas att det blir lite varmare snart.

IN ENGLISH

Support for tomato plants

The day before yesterday we had an interesting mix of sun, rain, hail and snow, and tomorrow the forecast is snow and rain. Nevertheless, I still have hope that summer will come eventually, and today I decided it was time to plant my tomato plants in the green house. They were too small to bind up with string, and just leaning them against a stick for support does not always suffice (as they tend to lean in the opposite direction next time I water them). My solution to the problem was to make little spirals out of garden wire (wire covered with green plastic) for them as support. A reasonably large spiral and soft wire is preferable as the stem will (hopefully) increase substantially in size later. The frail tomato plants did look a lot straighter and happier in their little spirals. Now I am just hoping for some warmer temperatures.

Jag har länge varit sugen på att tova en halskrage med Gotlandslockar, och nu har det blivit av. Eftersom de klippta ändarna på lockarna kan kännas något stickiga valde jag att bara sätta lockar runt kanten. Jag började med att nåltova fast råa (otvättade) lockar på en remsa (1m x 15cm) glest vävd bomullstyg. Sedan fyllde jag på i mitten med mjuk lammull från finullsfår.

Efter det våttovade jag alltihop, vilket gick relativt snabbt eftersom det var förtovat med tovningsnål, och lät det ligga i blöt med ulltvättmedel innan jag sköljde ur det ordentligt.

Man ser på bilderna nedan hur de klippta ändarna på de gråa lockarna har tovat sig in i och genom den svarta ullen. Så det kan kännas lite stickigt även om den svarta ullen i mitten av halskragen, samt resten av lockarna är väldigt mjuka.

Men visst blev den lite läcker?! En brosch eller stor knapp skulle nog se snyggt ut för att hålla ihop den där den går omlott fram. Och kanske ett foder då, eller en remsa tyg eller spets längs kanten, för att säkra att den inte sticks mot halsen. För om den ska komma till användning kan den inte bara vara vacker, den måste vara skön att bära också.

IN ENGLISH

A collar with locks

I have been wanting to felt a collar with Gotland locks for some time, and now I actually got around to it. As the cut ends of the locks can feel itchy, I decided to only put locks around the edge. I started by needle-felting on the raw (unwashed) locks to a strip (1 m x 15 cm) of loosely woven cotton fabric. Then I filled in the middle with soft lamb´s wool from Finull sheep. The wet-felting was quite easy as the wool was then already pre-felted, and finally I gave it a soak in warm water with wool detergent before I rinsed it thoroughly.

You can see in the pictures how the cut ends of the grey locks have felted into and through the black wool. So it can feel a little itchy, even though the black wool in the middle of the collar, and the rest of the locks are very soft. But I do like how it turned out. A brooch or a large button would look good to hold it together where it overlaps in the front. And maybe a lining, or a strip fabric or lace along the edge, to ensure that it does not feel itchy against bare skin. To be useful, it cannot just be pretty, it has to be comfortable too.

Döttrarna har länge kastat lystna blickar på den mjuka merinoullen i rosa och lila färger. Så förra helgen fick de tova en favorit i repris – handledsvärmare. De fick själva lägga ut två lager ull på bomullstyg, och på det några nypor silkesfibrer.

Sedan fick de blöta ner allt med en tvättsvamp och massera, kavla, rulla och knåda. Det sista steget, att omväxlande doppa dem i kallt och varm vatten, och slänga dem mot botten av badkaret för att chocka fibrerna, är fortfarande en favorit. Enligt min yngsta fungerar det bäst om man inte talar om det för ullen innan. Då blir den riktigt förvånad och drar ihop sig ordentligt. ;-)

Jag tycker de blev riktigt fina – och mjukheten i merinoullen känns lite lyxig. När de torkat sydde jag fast två knappar på vardera handledsvärmare. Nu hade vi chockat fibrerna så väl att handledsvärmarna bara precis räckte runt barnens handleder, så istället för knapphål fick det bli öglor av elastiskt snöre. Men det fungerar ju bra det med.

Visserligen är det snart midsommar, men sommarvärmen dröjer och förra året firade vi midsommar i hagel och någon enstaka plusgrad. Det här året är vi bättre förberedda med handledsvärmare i glada sommarfärger. :-)

IN ENGLISH

The girls’ wrist warmers in merino wool

My daugthers have been eyeing the soft merino wool, in pink and purple, for some time. So last weekend I let them make wrist warmers. They did everything themselves (under my supervision), from layout of wool and silk fibres on cotton fabric, to rubbing and rolling. The last stage, consisting of alternating between hot and cold water, and throwing them in the bathtub to chock the fibrers, is still a favorite. Accordning to my youngest, it works best if you don’t tell the wool what it going to happen. Then it gets really surprized and shrinks the most. ;-)

I added buttons and elastic thread as closures. I’m really pleased with how well they turned out and now we are prepared for cold midsummer celebrations. Last year we had hail and temperatures just above freezing. This year we at least have wrist warmers in nice summer colours. :-)

Våra barn har gått på en fantastisk förskola som heter Bikupan och nu skulle vår yngsta sluta där för att börja skolan till hösten. Tills för några år sedan drevs Bikupan som ett föräldrakooperativ. När man har gjort arbetsinsatser i barngrupperna, städat och suttit i styrelsen så får man onekligen starka band till förskolan och personalen, samt de andra barnen och familjerna. Det var känslosamt att ta farväl.

Pedagogerna på Bikupan arbetar utifrån Reggio Emilias pedagogiska filosofi och det har varit ett kreativt lärande för både våra barn och för oss som föräldrar. Jag minns så väl den första sommarläxan vi fick, att på valfritt sätt dokumentera vårt barns tankar kring ”Vad är liv?”. Det kändes först som en väldigt knepig uppgift, men det var oerhört intressant att sedan ta del av barnens egna tankar kring detta.

Nu var vi fem familjer som hade barn som skulle sluta, som inte hade yngre syskon kvar på förskolan. Givetvis ville vi lämna över något till förskolan som ett minne av oss. Eftersom förskolan heter just Bikupan beslöt vi att varje familj, på valfritt sätt och med valfritt material, skulle tillverka (minst) ett bi. Dessa skulle sedan monteras ihop på något sätt och överlämnas på den årliga sommarfesten.

Jag tovade (så klart) två bin där utgångspunkten för båda var svart ull tovad på frigolitägg, med gult garn nåltovat på det. På det första biet använde jag en ituskuren frigolitkula och två små spikar till ögon. Vingarna klippte jag ut från ett stycke tovad vit ull och antennerna böjde jag till av svart aluminiumtråd.

På det andra biet limmade jag fast en flörtkula med ett målat ansikte. Runt flörtkulan nåltovade jag fast en bit tovad ull, lite som en huva. Vingarna och antennerna gjorde jag av aluminiumtråd.

Nedan lite bättre bilder på de färdiga tovade bina.

Vi skulle ju även montera alla bin på något och då fick det, i sann förskoleanda, bli en honungskaka av toapappersrullar. Vi vek helt enkelt rullarna så att de blev sexkantiga, klippte dem till mindre bitar, limmade ihop dem till en ”houngskaka” och målade dem gula. Sedan råkade jag ha ett tyg med bin och honungskupor på som jag sydde ihop med ett svart tyg. Uppspikat på en ram blev det en perfekt bakgrund till honungskakan (som jag sydde fast på tyget).

Jag samlade in alla bin kvällen innan sommarfesten och satte fast dem. Några limmade jag fast i honungskakan, men de flesta fick hänga från en metallbåge som vi stack in i borrade hål överst i träramen. Det blev ju ett riktigt härligt konstverk till slut. Och inget bi är det andra likt. Mina döttrar gjorde bin i lera, medan de andra familjerna valde material som garn, lego, tyg och kork. Det är just variationen som är charmen och mångfald i uttryckssätt har också varit något som uppmuntrats på Bikupan.

Slutligen gjorde vi också ett fat med tumavtryck från oss barn och föräldrar. Gula avtryck, omritade till små bin. Som minne av oss som nu skulle lämna Bikupan och surra vidare i livet.

IN ENGLISH

Bees for The Beehive

Our girls have gone to a wonderful preschool called “The Beehive”, which until recently was run as a parent cooperative. Our youngest starts school next term, so it was time for us, along with four other families, to say good bye to the preschool. We wanted to hand over something as a reminder of all of us and decided that each family should make one or more bees, with their own choice of materials, which could be assembled together as a piece of art (or at least a “joint effort”).

I, of course, chose to make two felted bees. I used Styrofoam eggs as a base, and both needle- and wet-felted wool and yarn to that. I made the antennae and wings (on one of the bees) from soft aluminium wire. I also made a honeycomb, from empty toilet paper rolls (very “preschool”…), that I painted yellow. I sewed the honeycomb onto fabric which I had stretched over a wooden frame. That was the backdrop to which we attached all the bees, either by gluing them to the honey comb or hanging them from a piece of wire at the top of the frame. No two bees are alike, and they are made from a variety of materials including yarn, wool, cork, clay and Lego. And that is the true charm about this piece, which is now hanging in the entrance of the preschool.

In addition, we also handed over a large plate on which we all had left our thumbprints in yellow, with details added to make the prints resemble bees. Family colonies of bees that have now left The Beehive.

I helgen hade vi 6-årskalas för vår yngsta dotter. Eftersom vi har får och diverse fjäderfän och bor ”på landet” utanför stan, var bondgårdstema ett enkelt alternativ. Men man kan ju inte bara klia lamm och mata höns, så det blev lite lekar också.

Vi hade riktigt otur med vädret – några få plusgrader och regn. Men i regnställ och stövlar kan man bevisligen leka ute ändå.

Vi började med korvgrillning (under tak), och storasyster (10 år) hade satt upp några djurrelaterade frågor som de fick gå runt och svara på medan de åt korv. Enkla frågor, med bilder, som den på fotot.

När alla hade fått klappa lammen (kalasets höjdpunkt för många), körde vi en lek som heter Bondgården som vi hittade på Lekarkivet.

Efter det var det dags för en stafett där barnen fick rida på en gris (= springa med en ballong mellan knäna), mjölka en ko (=gummihandskar med vatten i, och hål gjorda med en knappnål i fingerspetsarna) samt hämta ett ägg (av frigolit). Ridandes på sin ”gris” skulle de sedan ta sig tillbaka med ”mjölken” och ägget, och sedan var det nästa barns tur. Tillsammans skulle de få ihop minst 1 dl mjölk och just mjölkandet var populärt. (Bilderna nedan är tagna dagen före, i solsken, då vi testade banan).

Slutligen hade vi den nästan obligatoriska skattjakten. I den här åldern (6 år) är det svårt att ha skrivna ledtrådar. Vi körde istället med en historia om att vår blåa åsna hade rymt till skogs med skatten, och så fick de följa de blåa ”hovspåren” (utklippta i blått papper) för att hitta åsnan. När man är 6 år så köper man den historien.

Sedan var det dags att gå in i värmen och äta tårta. Solsken och lite värme hade varit trevligt på sommarkalaset, men det gick ju i regn också.

IN ENGLISH

Farm-themed birthday party

On Sunday we had a birthday party for our youngest, turning 6. As we have sheep and various farm birds, and live outside of town in the country side, a farm theme was simple. But we wanted to let the kids do more than just pet the lambs and feed the chickens, so we also organized a couple of games.

One of these was a relay race, where the kids got to ride on a pig (= run with a balloon between their knees), milk a cow (= rubber gloves filled with water with holes poked with a needle in the finger tips) and fetch an egg. Riding on their pig, they then had to get back to the starting point with their “milk” and egg.

We also had the almost obligatory treasure hunt. Written clues can be difficult for 6-year-olds, so instead we made up a story about our blue donkey that had run off into the forest with the treasure. To find the donkey, they had to follow the blue hoof tracks (cut from blue paper) the donkey had left behind. When you are six, a story like that makes sense. ;-)

We were really unlucky with the weather. A few degrees above freezing and rain, which is rather depressing in June. Most of the photos above were taken the day before, in sunshine, when we tried out all the activities. But rain does not stop a bunch of 6-year-olds as long as they are wearing boots and rain-clothes. They had fun anyhow, and lambs are cute even when they are wet from rain.

För två år sedan gjorde vi en liten älvträdgård och med hittills nästan 20 000 visningar är det inlägget fortfarande det mest besökta på min blogg. Älvträdgårdar är tydligen populära och det är fullt förståeligt. Det är ett enkelt och kreativt pyssel som passar barn i alla åldrar – även såna som jag som passerat 40. Man kommer långt med en kruka, lite mossa, några pinnar, ett bra lim och lite fantasi. Men det går också att göra större och mer avancerade skapelser. Möjligheterna är oändliga när fantasin väl satt igång.

Vi började med att leta material i skogen och kom hem med en korg och byttor fulla med olika mossor, lavar, stenar, pinnar och några växter (bräken, smultron och harsyra). Om man bara böjer sig ner och tittar på marken så kan man hitta allt möjligt kul, och barn har fördelen av att ha närmare till marken än vuxna. Som biolog och skogsägare vill jag gärna påminna om att allemansrätten bör användas med sunt förnuft och att sällsynta arter bör lämnas i fred. Men mossa och pinnar kan man även hitta i sin egen trädgård (vi har i alla fall rätt mycket mossa i vår gräsmatta…) och det behövs inte så mycket till en liten älvträdgård.

Vi bestämde oss för att göra en lite större variant denna gång och jag drog fram en låda vi tidigare gjutit betongplattor i. Eftersom vi har en del fjäderfän (höns, kalkoner och pärlhöns) som går lösa på gården ställde jag lådan på några lecablock. Hade vi ställt den direkt på marken hade det snabbt blivit en hönsträdgård istället. Nu råkade jag även ha några kryddväxter som jag ännu inte hunnit plantera ut och då slog det mig att de skulle kunna trivas i denna upphöjda bädd. Jag planterade om dem i större krukor som jag skar av toppen på och sedan ställde vi ner krukorna i ena änden av lådan och fyllde på med lite jord runt om. Då är det enkelt att byta ut någon planta om det skulle behövas.

I sällskap av hönsen fyllde vi sedan på med växter, mossa och annat som vi samlat ihop i skogen och la i en gammal ugnsform som vi kan ha vatten i. Jag hittade en härlig glasmosaik i blandade färger och ojämna former hos Creativ Company (art nr. 55548). Ur den lådan valde äldsta dottern noggrant ut passande färger som hon la ut i formen och som en stig genom älvträdgården. Det blev riktigt läckert och lyste upp i den gröna mossan.

Av skogspinnar, glasspinnar, och några bitar mosaik tillverkade även 10-åringen en brygga, bord, pallar och stolar till älvträdgården. Vilken tur att vi hunnit äta några glassar i sommar och sparat pinnarna. ;-)

Från Creativ Companys hobbybutik hade jag även beställt träskivor i oregelbundna former, frigolitkäglor, rund glasmosaik (glass deco) och lim till det här projektet. Yngsta dottern beslöt snabbt att träskivorna skulle bli blommor i olika färger. Vi limmade fast små spikar på undersidan som vi kunde sticka ner i mossan. En skiva såg enligt 6-åringen ut som ett äpple, och vips så hade basilikan förvandlats till ett äppleträd. En annan blev en fjäril i rosmarinen.

Sedan hade jag en idé om att klä frigolitkäglor med fjäll från kottar, för att använda som tak på älvhus. Det här kräver lite tålamod och det underlättar om man har två barn som kan tänka sig att sitta och knipsa av fjäll från rätt många kottar. Jag målade käglan svart ifall det skulle bli några glipor och sedan limmade jag på fjäll lite omlott som takpannor. Det tog tid, men taket gjorde sig bra på en bit av en bjökstam.

Ett enklare sätt att göra tak var att klä käglorna med mossa. Vi fäste mossan med några bitar ståltråd, böjda till en u-form och sedan dekorerade vi det med rund glasmosaik som vi limmat fast spikar på. Även dessa tak limmade vi fast på bitar av en björkstam. Det största ”huset” fick även en dörr och fönster. Dörren gjorde jag av glasspinnar, med ett litet handtag av najtråd. Fönsterna gjorde vi av skogspinnar.

Med all ”inredning” på plats har lådan med mossa och kryddväxter förvandlats till något helt annat. Ett fantasifullt miniatyrlandskap passande för älvor.

Det som fattas nu är just älvorna. Men i väntan på det har 6-åringen burit dit en nyckelpiga och en svartglänsande skalbagge. Det finns plats för dem också i vår älvträdgård.

IN ENGLISH

A fairy garden with herbs

Two years ago, the girls and I created a little fairy garden. With almost 20 000 views to date, it is by far the most visited post on my blog. Fairy gardens are obviously popular, which is understandable. It´s an easy and creative craft, suitable for kids of all ages – including those like me who have passed 40. You can do a lot with just a pot, a little moss, a few sticks, a good glue and a little imagination. But it is also possible to do larger and more advanced creations. The possibilities are endless once your imagination has taken off.

We started by collecting materials in the forest and came home with a basket filled with various mosses, lichens, rocks, sticks, and some plants (such as ferns and wild strawberries). If you just bend down and look at the ground, you can find all sorts of fun things, and the kids have the advantage of being closer to the ground than adults. As a biologist and forest owner, I must remind you to use common sense and adhere to restrictions regarding collecting material in nature. But you can also find material in your own garden (at least we have a lot of moss in our lawn …), and you don´t need much for a small fairy garden.

We used a box that I have previously used to cast concrete slabs in. Since we have chickens, turkeys and guinea fowls running loose in the yard, we had to make it a raised garden. I also had some herbs that I figured might do well in this raised bed. I repotted them into larger pots, which I cut down to reduce the height of the pots, and then we put the pots at one end of the box and filled out the spaces with soil. This makes it easy to replace the plants if needed. After that we filled the box with moss and other forest material, and put in an old baking dish that can hold water. My eldest daughter carefully selected mosaic in appropriate colors to put in the dish and as a path leading through the fairy garden. The mosaic really stands out in all the moss.

My 10-year-old made furniture with sticks and mosaic, and my 6-year-old turned irregularly shaped slices of wood into flowers, an apple and a butterfly. I covered a Styrofoam cone with scales from pinecones, to look like roof tiles. This requires some patience and it helps if you have two kids who are willing to sit and snip off the scales from quite a few cones. It took time, but the roof looked good on a section of a birch stem. An easier way to make a roof was to cover the cones with moss. We attached the moss with pieces of wire, bent into u-shapes, and decorated it with round glass mosaic with small nails glued on. I also made a door and windows for the largest “house”. The two types of glass mosaics, wood slices, Styrofoam cones and glue are all from Creativ Company.

With all the extras in place, the box with moss and herbs turned into something completely different. An imaginative miniature landscape suitable for fairies. All that is missing now is the fairies themselves. In the meantime, my 6-year-old helped a ladybird and a black shiny beetle to move in. There is room for them too in our fairy garden.

När man har gjort en älvträdgård kan man hoppas på att riktiga älvor flyttar in. Eller så tillverkar man egna. Vi valde det sistnämnda och jag hade en ungefärlig idé om hur vi skulle gå tillväga. Till det här projektet införskaffade jag skulpturlim (Paverpol), lera och vingar från Creativ Company. Jag tänkte att med fina vingar så borde vi kunna få till något älvlikt. Och om inte det skulle gå kunde vi göra enkla fjärilar istället.

För att få till proportionerna någorlunda började jag med att rita en streckgubbe som passade vingarna i storlek. Utifrån det gjorde jag en stomme av ståltråd som jag byggde på med lera. Den här leran är riktigt trevlig att jobba med. Den känns precis som riktig lera men lufttorkar och behöver alltså inte brännas för att härdas. Eftersom den börjar torka ganska snabbt hade jag en liten skål med vatten framme som jag fuktade fingrarna med under tiden jag jobbade med leran. Sedan var det bara att låta den stå över natten för att torka. Efter det var det dags att testa Paverpol, ett skulpturlim som bl.a. används för att skulptera med tyg. Jag klippte ut några remsor och trianglar av tyg samt en bit spets, kletade in limmet (jo, det är väldigt kletigt) i tygbitarna och draperade figuren. Det blir stenhårt när det torkat och ska tåla att stå utomhus.

Till hår plockade jag fram några vita lockar av lammull från ett av våra får. Jag kletade på lite lim en bit upp på locken, lät det torka lite, tryckte ihop stråna och klippte av överskottet. Då blev lockarna lite lättare att hantera och limma fast på huvudet. Sedan fick älvan ett huckle (som döljer de klippta ändarna på lockarna), två prickar som ögon och slutligen limmade jag fast vingarna.

Jag är faktiskt riktig nöjd med min allra första älva. Det var pillrigt och kletigt, men kul och egentligen inte särskilt svårt.

Nu när jag hade testat var det dags att göra älvor med barnen. Jag justerade stommen lite och la in en tjockare tråd (najtråd) i mitten så att älvorna skulle stå lite stabilare. Sedan fick barnen bestämma vilken kroppsställning älvorna skulle ha innan jag klädde dem med lera. Barnen valde förstås färggranna tyger och vi klippte ut kjoldelar i formen av blomblad. Älvorna fick också hår av färgad ull som matchade färgen på kläderna.

På dessa älvor lyckades jag limma fast hår någorlunda jämnt över hela skalpen, så de slapp bära huckle. Istället fick de varsitt pärlfäste på huvudet.

Den vita älvan är enligt barnen drottningen – trots att hon har ett huckle istället för krona. Den blåa är en vattenälva med långt vattenlikt hår. Hon sitter vid bryggan bredvid daggkåpor (gjorda av lera med en pärla i). Den rosa älvan är förstås en kärleksälva som dansar bland kryddväxterna. Sedan har vi den lila älvan som jag gjorde. Jag frågade barnen vad hon skulle ha för talang och då svarade min 10-åring att hon var nog bra på att hänga tvätt… Jaha. Ja, det är nog en klart underskattad talang. Det var ju bara att ställa henne bredvid en tvättlina då. Även älvor kan ju behöva tvätta ibland.

Barnen passade också på att göra lite andra figurer av leran. Det blev några små träd, sniglar, en sjöhäst, en sjöstjärna, några fåglar och en katt. Man kan som sagt ha mycket i en älvträdgård. Bara fantasin sätter gränser.

IN ENGLISH

Fairies for the fairy garden

When you have created a fairy garden, you can always hope that real fairies move in. Or you can make your own. We chose the latter and I had a rough idea of how to go about it. For this project I got Paverpol, clay and wings from Creativ Company. I figured that with pretty wings, we should be able to make something fairylike. And if not, we could make simple butterflies.

To get the proportions right, I began by drawing a stickman to match the wings in size. Based on that, I made an armature of wire that I dressed with clay. This is an air dry clay, so when I was done, I could just leave it overnight to dry and harden. After that it was time to test Paverpol, a fabric hardener which is used to sculpt with fabric. I cut out pieces of fabric and lace, smeared on the glue (yes, it’s very sticky) and draped them on the figure. It hardens as it dries and can even withstand outdoor conditions. For the hair, I picked out a couple of white locks of lamb´s wool from one of our sheep. I smeared on some Paverpol, let it dry a bit, pressed the fibres together and cut off the excess. This made the curls a bit easier to handle when I glued them to the head of the figure. Finally, the fairy got a headscarf (which hides the cut ends of the locks), two dots as eyes and wings glued to her back.

After that, I made more fairies with the children. I adjusted the armature a bit and added a thicker wire in the middle so that the fairies could stand steadier. The kids decided what posture the elves should have before I dressed them with clay. They also chose colorful fabrics and we cut out pieces of fabric for the skirts in the shape of flower petals. As hair on these fairies, I used dyed wool to match the color of their clothes – and this time I managed to glue the hair fairly evenly across the scalp, so they did not have to wear headscarfs.

According to the girls, the white fairy is the queen (in spite of the headscarf instead of a crown). The blue one is a water fairy, with long flowing hair. She sits by the pier next to Lady’s Mantle leaves with pearls of water (made of clay and beads). The pink fairy is, of course, a dancing love fairy. Then we have the purple fairy that I made. I asked the children what talent she should have and my 10-year-old replied that she was good at hanging laundry… Oh, well. As she was gifted with this, all too often underappreciated talent, we placed her next to a washing line. I guess also fairies need to do laundry sometimes.

The children also made some other figures of clay. A couple of miniature trees, snails, a seahorse, a starfish, a few birds and a cat. You can obviously add a lot of things to a fairy garden. The only limit is your imagination.

Vi har en liten flock höns samt några kalkoner och pärlhöns. När vi är hemma och ute på gården får de gå fritt ute. De håller sig oftast på gården, men besökare kan bli mötta av kalkontuppen Kurt-Lennart vid infarten och det kan vara bra att uppmärksamma folk som går förbi med hundar att vi har frigående fjäderfän. Sålunda behövdes en varningsskylt.

Jag gjorde min varningsskylt av plywood. Ritade en kalkon och en pärlhöna och målade den med färg som ska hålla utomhus.

Sedan limmade jag på fjädrar täckta med skulpturlimmet Paverpol från Creativ Company. Det är såklart fjädrar som våra egna djur har tappat (vi hittar dem lite varstans på gården). Kalkonfjädrarna var lite stora, så jag fick klippa ner dem lite för att de skulle passa. Pärlhönsfjädern böjde jag in lite i kanterna så att den passade kroppsformen på den målade pärlhönan. Jag strök lim även på ovansidan av fjädrarna och när det härdat ska det tåla att stå utomhus.

Slutligen skrev jag ”Frigående fåglar” under skylten och nu står den vid infarten – ifall någon skulle undgå att höra ljudet av kacklande höns, galande tuppar, gobblande kalkoner och tjutande pärlhöns. ;-)

IN ENGLISH

Poultry warning

We have a small flock of chickens, a couple of turkeys and two guinea fowls. When we are at home, and outside in the garden, they are allowed to roam freely. They usually stay on our premises, but visitors can be met by our male turkey at the entrance, and it may be good to warn people walking by with dogs that we have free-ranging poultry. Thus the need for a warning-sign.

I made my sign out of plywood. I drew a turkey and guinea fowl, and painted it with paint that should hold outdoors. Then I glued on feathers, using Paverpol from Creativ Company. The feathers are of course from our own animals (we find them laying on the ground, here and there in the garden). The turkey feathers were a bit to large, so I cut them down a bit in size, and I folded in the edges on the Guinea fowl feather, to fit the body shape of the painted Guinea fowl. I also wrote ”Free-ranging birds” under the sign.

It now stands at our entrance – just in case anyone fails to hear the sound of hens clucking, roosters crowing, turkeys gobbling and guinea fowl calling. ;-)

Äldsta dottern fick ett kit med batikfärger när hon fyllde år och häromdagen frågade lillasyster om vi inte kunde göra något med dem. En kall och regnig sommardag var ju det ett utmärkt förslag. En kompis till flickorna var också här, så jag hade tre barn runt köksbordet som glatt experimenterade med färgerna. Vi snurrade och knycklade ihop de vita plaggen och knöt om med gummiband. Sedan fick barnen droppa på färg. Och jag passade på att färga lite bomullstyg och även ull. Ullen blötte jag ner med ättikssprit och vatten och droppade på färg. Sedan körde jag den någon minut i micron ett par gånger.

Nedan ser ni resultatet på några av våra alster. Batik är kul och tacksamt att göra med barn. Något slags mönster blir det alltid och det är riktigt spännande att se hur olika ”knutar” ger olika mönster. Så länge man använder en färg man tycker om så kan det liksom inte bli fel.

Jag blev också riktigt nöjd med färgen på ullen och mina tygbitar. Det här blir perfekt att nunotova något av. Frågan är bara vad. Men halva nöjet med ett projekt ligger i att planera vad man ska göra, så det är ett angenämt problem att klura på.

IN ENGLISH

Tie-dyeing

We have done some tie-dyeing – a good way to spend a cold and rainy summer’s day. The kids really enjoyed making different types of knots and adding the different colours. And it’s always exiting to see the results. As long as you use a colour you like, it just can’t go wrong. You will always end up with some sort of pattern. I also dyed a couple of pieces of thin, cotton fabric and some wool (the latter soaked in vinegar and heated in the microwave). I am really pleased with how it came out. The wool and fabric will be perfect for nuno-felting, although I haven’t decided what to make yet. But that’s a pleasant problem to think about.

Barnen sliter ofta hål på knäna på sina jeans. Jag suckar varje gång det händer, men det är väl också ett tecken på att jag har fysiskt aktiva barn. Och det är ju positivt. Nu låg det fyra par sådana byxor bredvid min symaskin och jag beslöt mig för att göra något åt dem. De minsta storlekarna är svåra att laga, åtminstone med symaskin, eftersom de är så smala i benen. Så 6-åringens jeans klippte jag helt enkelt av ovanför knäna och gjorde shorts av. Ett annat par, tillhörande 10-åringen, bemödade jag mig om att laga, med en bit från ett blommigt tyg.

Ett tredje par hade hunnit bli lite korta i benen, så då valde jag att sy om dem till en jeanskjol istället. Jag klippte av benen vid knäna, sprättade upp innerbenssömmarna, klippte bort en del av byxgrenen, och klippte ut två trianglar av nedre delen av benen för att fylla ut kjolen.

Sedan sydde jag på en extra ficka (från ett annat par urvuxna jeans) och några hjärtan från en spets. Inget mästerverk, men snabbt och enkelt och ett användbart plagg nu under sommaren.

Det fjärde paret var ett par rosa byxor som 6-åringen vuxit ur på längden, men som alltid varit stora i midjan. Hon har redan flera kjolar, så av dessa blev det istället ett enkelt förkläde. Jag klippte av benen och sedan klippte jag upp ytter- och innerbenssömmarna, och under byxlinningen på framsidan. Kvar får man då baksidan, med bakfickorna, och hela byxlinningen med knäppning. Sedan är det bara att sprätta upp lite av byxgrenen och pyssla ihop det hela med en skarvbit till ett platt stycke.

Både kjolen och förklädet blev snabbt favoritplagg här hemma på gården och passar utmärkt när man ska hålla små kycklingar i knäet. ;-)

IN ENGLISH

The kids’ worn-out jeans

The kids often wear-out the knees on their jeans. I sigh every time it happens, but it is probably also a sign that I have physically active children. And that’s a positive thing. In any case, one rainy day I decided to do something about a pile of such jeans. One pair were just cut into shorts, while another pair were mended with a flowery patch. A third pair got turned into a skirt, and a forth pair into a simple apron. Both the skirt and the apron quickly became favorites with the kids – it turned out they are perfect for when you want to hold a little chicken in your lap. ;-)

Vi hade kvar en del glasmosaik från när vi gjorde älvträdgården. Många av dessa mosaikbitar var transparenta och jag tänkte att de skulle kunna komma till sin rätt limmade på glas. Jag tog fram två gamla tavelramar med glasskivor och barnen fick börja med att måla ramarna neutralt vita.  Sedan plockade jag fram mosaiken samt dekorstenar, glaspärlor, ståltråd och lim och gav barnen fria händer. Jag funderade på om vi borde använda riktigt glaslim, men det kräver UV-ljus för att härda och just den här dagen var det brist på det när regnet vräkte ner. Med facit i hand kan jag meddela att limmet jag valde (Clear – multi glue gel) fungerade utmärkt till det här och var enkelt för barnen att använda. Både mosaiken och limmet kommer från Creativ Companys hobbybutik.

Min 6-åring gillar symmetri. Jag fick hjälpa henne att böja till ett hjärta och två snirklar, av ståltråd som hon trätt med pärlor, och limma fast det i mitten. Resten satt hon och limmade noggrant fast själv, efter linjer som hon ritat på ett papper och lagt under glasskivan.

Min 10-åring ville ha kontraster i färg. Det skulle se ut som slumpmässigt kaos, men när man tittade närmare skulle det finnas ett mönster. Band av olika färger med ett hjärta som gick att urskilja för att det hade avvikande färger. Och snirklar på den andra halvan i samma färger. Det var riktigt roligt att höra hon tänkte medan hon planerade och jobbade med sin mosaik.

Det blev riktigt läckra konstverk, särskilt när solen lyser igenom dem. Nu står de i köksfönstret och även en mulen dag blir man glad av att se dem.

IN ENGLISH

Glass mosaic

We had quite a few pieces of glass mosaic left over from when we made our fairy garden. Many of these pieces were translucent and I figured they may look nice glued to glass. I picked out two old picture frames with glass panels, and the kids started by painting the frames a neutral white. Then I got out the mosaic, glass stones, glass beads, wire and glue, and gave the children free hands. I considered using proper glass-glue, but that requires UV-light to harden, and on this particular day there was a lack of that as the rain poured down. With hindsight, I can say that the craft-glue I chose (Clear – Multi Glue Gel) worked well for this and was easy for the kids to use. Both the mosaic and the glue comes from Creativ Company.

My 6-year-old is fascinated by symmetry. I helped her bend a piece of wire, which she had threaded with beads, into a heart. All the rest is her own doing, patiently gluing all the beads in place, following lines she drew on paper and put under the glass. My 10-year-old wanted colour contrasts, randomness and chaos. But when you looked closer, there would be a pattern. Bands of different colours with a heart that could be detected through deviating colours. And twirls on the other half, picking up the same colours. It was really interesting to hear her thoughts as she planned and worked with her mosaic.

I think they are lovely works of art, especially when the sun shines through them. They now stand in our kitchen window, and even on a cloudy day I feel happy just looking at them.

Under sommaren har jag tillverkat en matta av tvinnad råull. Den kommer i ett senare inlägg, för den hänger fortfarande på tork så jag har inte kunnat ta de slutliga bilderna på den än. Men när jag satt där och tvinnade ull funderade jag på om inte tvinnad ull och garn, som sedan tovas, kunde vara ett lämpligt projekt med barnen. Enkla snoddar av ull, som man kan använda som fusk-dreadlocks i håret, eller till något annat. En någorlunda varm dag, då vi kunde sitta ute, testade vi det.

Min äldsta dotter (som är 10 år) gick igång direkt på idén om dreadlocks och ville ha något i en färg som liknade hennes eget hår. Inte helt lätt, men jag har en låda med lammull från Åsenfårkorsningar med blandade färger, däribland en del ljusbrunt. Jag började med att karda ull i lite olika nyanser och sedan tvinnade vi ihop det med olika garner.

Lillasyster (som är 6 år) ville såklart ha mera färg. Så då tvinnade vi ihop vit kardad ull med färgad ull (merino respektive Corridale) och olika garner.

Sedan ställde jag fram en balja med varmt vatten och en pumptvål. Vi blötte ner den tvinnade ullen, kramade ur överskottet vatten, tvålade in händerna och började rulla. När ullen börjat dra ihop sig gick det att sära på den dubbelvikta tvinnade ullen och fortsätta rulla hela längden. Så fortsatte rullandet, med allt hårdare tag, till vi fått kompakta snoddar. Allt sköljdes ordentligt i varmt och sedan kallt vatten, och fick ligga och dra i kallt vatten med lite ättikssprit, innan de hängdes på tork.

Den ljusbruna snodden blev så pass smal att det gick att trä pärlor på den och den flätade jag in i dotterns hår. Det går också att fästa dem runt en hästsvans, antingen genom att bara knyta runt, eller att dra in ett elastiskt band i en ögla på mitten av ullsnodden.

Man kan också sy fast pärlor och knyta på bomullssnören. Fyra varv runt 6-åringens handled blev det ett roligt armband.

Några ullsnoddar dekorerade jag med spiraler av aluminiumtråd. Det är enkelt att forma runt en penna av jämförbar tjocklek som snodden. På dessa armband sydde jag också fast stavlås i ändarna.

De blev riktigt fina och spiralernas placering kan enkelt justeras när man fått på sig armbandet.

Då återstod tre snoddar, i gråa och vita nyanser. Frågan nu är om jag också behöver några dreadlocks eller om jag ska fläta ihop dem till ett bredare armband. Eller så hittar jag på något helt annat att ha dem till. Några extra ullsnoddar kan väl alltid vara bra att ha. ;-)

IN ENGLISH

Felted dreadlocks and bracelets

Warm summer days are brilliant for felting outdoors, especially with children as you can splash around with water and soap as much as you like. On one of those days, the kids and I decided to felt wool and yarn into rope, which can be used as fake dreadlocks, or turned into, for example, bracelets. We simply twisted carded wool and yarn together, soaked them in warm water and rolled them with soapy hands until they became firm. One was thin enough to thread beads on, but you can also sew on beads or tie on yarn as extra decoration. On some, I added spirals of aluminium wire that I shaped around a pen of a suitable thickness. Wrapped a couple of times around a wrist, the “fake dreadlocks” look nice as bracelets. You can also braid them to make thicker bracelets. I may save couple to use for something else, such as straps or just decoration on felted bags. You never know when you may need a felted fake dreadlock. I´m sure they are increadibly useful for all sorts of things. ;-)

Äntligen har sommarvärmen kommit även till Jämtland! Då får man passa på att tova utomhus, och ta sig an ullen som klipptes i våras. Vinterull, som klipps på våren, anses ofta vara av sämre kvalitet jämfört med ullen som växer fram när fåren går ute på bete och klipps på hösten. Den kan kännas tjock och tovig och vara full med halm och hö, men det kan ändå vara värt att ta rätt på de bättre partierna om man vill tova fällar. Vinterullen håller nämligen ihop på ett annat sätt än sommarullen, och har man tur kan man hitta riktigt fina, sammanhängande sjok som inte är alltför skräpiga. Till den här tovade fällen har jag använt rå (otvättad) ull klippt i våras, från mina egna och grannens får. En härlig blandning ull med stor variation från lantraskorsningar och Sveakorsningar.

Det finns säkert många olika sätt att göra det här på, men jag tänkte i alla fall visa hur jag gör. Grundprincipen är rätt enkel: man lägger lockarna nedåt och de klippta ändarna uppåt, täcker dem med kardad ull och tovar ihop de klippta ändarna med den kardade ullen. Det man vill uppnå är en tovad undersida och en lockig ovansida. Jag har tidigare tovat hela fällar, alltså en hel klippt fäll från ett får. En utmaning är att ullen gärna glider iväg åt alla håll och kanter när man blöter ner den, innan man hunnit tova ihop den. Då kan man få ett ojämnt resultat med tunnare partier, eller rent av hål där ullen inte hänger ihop. Därför beslöt jag mig för att prova att tova ullen i en ram – och det tycker jag underlättar processen avsevärt.

Jag råkade ha en ram (80cm x 100cm) med ett svetsnät i botten, som jag har gjort för att sortera ull i (som ett stort såll som släpper igenom skräp). I den lägger jag en bit bubbelplast som räcker över kanterna. Utöver det använder jag en bit tyll när jag blöter ner ullen, en liten vattenkanna med stril för att hälla vatten, några tovningsredskap (i mitt fall en kruskavel och ett burklock med pålimmade glasstenar), en gardinstång (ett kvastskaft eller annan rak pinne går utmärkt), något att binda med (elastiska nylonstrumpor är riktigt bra till det) och såpa eller tvål. Om ullen känns riktigt fet kan man ta till diskmedel, men ullen kan kännas rätt torr och sträv efter det. Ibland kan det vara bra att ha kvar lite smutsavvisande lanolin i fällen. Men det är en smaksak.

Till just den här fällen använde jag ull från 7 olika får. Jag plockade ut sammanhängande stycken och la dem med lockarna nedåt (mot bubbelplasten i botten på min ram) och de klippta ändarna uppåt. Givetvis kan man göra det här med bara en fäll från ett får, men det är rätt kul att blanda lite. När jag gjorde den här fällen var mina barn med och bestämde var jag skulle lägga ullen och de är modigare än mig vad gäller komposition. ;-)

Man får göra en avvägning vad gäller skräp i ullen. Man vill ju inte pilla för mycket med den innan – lockarna ska inte tesas (dras isär), utan hålla ihop så mycket som möjligt. En del skräp lossnar under processen, eller kan skakas ur när fällen är klar och torkad, men en del kan bli fasttovat. Det blir en avvägning mellan hur skräpig ull man kan ta med, tiden man vill lägga ner på att få bort det och hur mycket skräp man kan leva med i den färdiga fällen.

När ramen är full lägger jag ut två tunna, men heltäckande, lager kardad ull i olika riktningar. Till den här fällen använde jag runt 100g kardad ull. Sedan lägger jag på tyllen, trycker ner ullen med handen och häller på varmt vatten. Ullen ska bli genomfuktad men inte flyta runt i för mycket vatten, och man ska pressa ut luft så att ullfibrerna ligger mot varandra. Om man använder flytande såpa/tvål kan man ta lite i händerna och stryka på det ovanpå tyllen. Fast såpa/tvål kan man stryka direkt på tyllen. Massera sedan försiktigt tills ullen börjat dra ihop sig lite på ytan. Flytta tyllen allteftersom och fortsätt pressa och hälla på vatten och massera med tvål tills hela ytan är bearbetad. Tyllen hindrar ullen att klibba fast sig i händerna i det här första steget, men kolla då och då så att du inte tovar fast den.

Man kan tova med bara händerna, men jag använder ofta min kruskavel och mitt lock med glasstenar. Bubbelplasten i botten hjälper också till. Efter en del bearbetning har ullen på ytan tovats ihop till en sammanhängande enhet. Då är det dags att börja rulla. I det här stadiet lyfter jag ur bubbelplasten och den halvtovade ullen ur ramen. Sedan rullar jag upp den på en pinne (eller gardinstång, eller vad man nu har till hands) och knyter om rullen. Den ska nu rullas fram och tillbaka över bordet/arbetsbänken. Hur mycket/länge man ska rulla är svårt att säga, men 200 rullningar från varje sida (alltså ihoprullat från var och en av de fyra kanterna, med ytan som ska tovas inåt på rullen och lockarna utåt) kan vara lämpligt. Tricket ligger i att rulla/bearbeta ullen tillräckligt länge för att basen på alla lockar ska tovas fast, men att sluta innan spetsen på lockarna har tovats in. Man får helt enkelt stanna upp då och då och titta på hur det ser ut. En fördel är att de klippta ändarna är mycket mer ”tovningsvilliga” jämfört med de slitna spetsarna på lockarna. Klurigt, eller hur?!

När man känner sig nöjd är det dags för en ordentlig ursköljning (gärna med trädgårdsslang utomhus). Spola ut lockarna ordentligt så kanske lite mer skräp lossnar också. Slutligen brukar jag lägga fällen i blöt några timmar, i kallt vatten med lite ättiksprit för att neutralisera det sista av tvålen, innan jag hänger den på tork.

Ja, nedan ser ni resultatet när den torkat. Den är ca. 60 x 90 cm i storlek. En del lockar hade tovat in sig lite, men gick att lossa på när de torkat. Den här fällen är jag riktigt nöjd med. En salig blandning av ull från mina och grannes får. En hyllning till svensk ull! Visst är denna variation av färger, längder och struktur fantastisk?!

Varje parti av lockar känns unik och det är just kontrasterna som gör fällen intressant att titta på. På bilderna nedan, längst ner till höger, ser ni också hur den tovade undersidan ser ut.

Nå, var det någon som fick lite inspiration att tova en fäll av ”skräpig” vinterull? Det är inte svårt, men det underlättar om man har tovat lite innan. Det vore jättekul att få respons på den här beskrivningen. Var något oklart? Kommer någon testa det här efter att ha läst detta? Och det vore så klart ännu roliga att se resultatet om någon tovar en fäll efter att ha läst detta. Så lämna gärna en kommentar. :-) 

IN ENGLISH

How to felt a rug from raw fleece

In Sweden, sheep are often sheared twice a year, in the spring and in the autumn (when they are moved back into the barn for winter). The summer fleece is considered to be of better quality, but the best parts of winter fleeces, without too many bits of hay and straw, are great for felting rugs. A sheared winter fleece holds together much more than a summer fleece, the latter often fall apart into separate locks as soon as you start handling them. For this felted rug I used fleece from 7 different sheep, from our own and our neighbour’s sheep (all Swedish cross-breeds), sheared last spring.

The principle is quite simple. You lay down the fleece with the locks facing down and the cut ends facing up. Then you add two layers of carded wool on top of the cut ends and felt it all together. What you are aiming for is something that looks like a sheep skin, but without the skin. Instead you get a felted back side. A challenge when you do this is to keep all the wool in place as you wet it down, before it starts to felt together. The wool does tend to slip away in all directions, and you want to keep your locks facing down and cut ends facing up. One way to reduce that problem is to start the felting in a frame.

I used a wooden frame (80cm x 100cm) with a metal mesh in the bottom, that I have made to sort fleece in (bits of vegetable matter and short wool fall though the mesh). I lined it with bubble wrap and then filled it with chunks of raw (unwashed) fleece. Locks facing down, cut ends up. My kids helped me with the layout – they are much braver than me when it comes to composition. ;-) Then I covered the whole surface with two thin layers of carded wool (about 100g in total). The wetting down of the wool, addition of soap and start of the felting is all done in the frame. When the surface layer has started holding together (the pre-felt stage), I lift out the wool and bubble wrap from the frame. Now it´s time to start rolling, from each of the four edges in turn, always with the felted surface inwards and the locks outwards. The trick here is to felt it long enough to get all the cut ends properly felted in, but to stop before the tips of the locks also get felted. When you think you have reached that stage, all that is left to do is give it a though rinse and leave it to dry.

I´m really pleased with how this rug turned out. A gorgeous mix of fleeces with different colours, lengths and structure. A homage to the variety of fleeces in our Swedish sheep breeds. :-)